Vi är ett par veckor in i fastetidens sex veckor. ”Sverigebönens nätverk” har utlyst böne- och fastevakt i 40 dagar. Jag har tagit till mig tanken genom att avstå från maten ett par dar i veckan och ta lite fler stunder till bön och bibelläsning än vanliga veckor. Asket är jag inte, men jag känner glädje i att leva lite enklare vissa dagar.

Men tystnaden och lugnet och vilan som hör samman med retreat och dagar av bön och fasta – det vill inte riktigt infinna sig.  För samtidigt som det är fastetid, är det ”Coronatid”, då Coronaviruset dominerar alla nyhetssändningar (riksnyheter, kulturnyheter, sportnyheter och lokala nyheter).

Och samtalen med andra och tankarna inom oss är i hög grad oundvikligt förknippade med alla konsekvenser av Corona-pandemin. Den skördar ju  inte massor av liv, men den påverkar hela världen med fruktan och beröringsskräck och rädsla inför vad som kanske kan hända. Ekonomin utsätts för enorma påfrestningar, och besöksförbud och reseförbud och restriktioner på folksamlingar skapar otäcka ringar på vattnet av inkomstbortfall och stor risk för att företag kapsejsar.

I min intressesfär av gudstjänster, bönemöten, sångstunder på äldreboenden griper Coronaviruset in på ett påtagligt sätt. I kyrkan kommer vi överens om att inte ta i hand, inte uttrycka oss i kramar och klappar på kinden eller handen. Nattvardsfirandet förändras praktiskt genom separata engångsbägare för vinet. Alla de ensamma som är gamla och sjuka kan inte få sina besök längre. Hur kommer det att gå med de redan inbokade sångstunderna som är så efterlängtade? En privat organisation för äldreboenden har över hela landet stängt helt för besök utifrån.

I dag har jag överväldigats av längtan att endera dagen, när det är skapligt bra väder och inte för kallt ute, ta med mig ukulelen och stå på stan och bara sjunga sång på sång om tryggheten i Jesus och hans omsorg. Jag brukar annars komma i gång med de här sångstunderna i maj, men nu behövs det tröst och hopp!
”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara”, ”Gud har omsorg om dig”, Vilken vän vi har i Jesus”, ”Underbar frid” och mera i den stilen.
I dag har jag för första gången på många år kommit att tänka på en sång vi sjöng när jag var ung. Jag har sjungit den gång på gång för mig själv här hemma: ”Trygg jag är. Trygg jag är innesluten i Hans hand. Där är frid. Där är frid i Hans kärlek stor alltid. Ej ont kan nå mig. Ej ovän slå mig ty Han vakar dag och natt. Trygg jag är. Trygg jag är innesluten i Hans hand.”

Förmodligen är det ett och annat fel jämfört med den exakta ordalydelsen, men så här kommer jag att sjunga de närmaste veckorna.

Att Coronaviruset är något ont och från avgrunden, kan det nog inte vara något tvivel om. Det som hindrar människor från att vänligt röra vid varann, och det som skapar sådan oro, isolering och ensamhet, det är av mörkret och ondskan.
Ändå känns det viktigt att säga att Gud har makten och sista ordet. Honom ska vi vända oss till för trygghet och vila och hjälp. Han kan ta till och med en hemsk pandemi och använda den till att få människor att inse hur små och hjälplösa vi är är och hur mycket vi behöver Gud i våra liv.

”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? ..Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.»
(Paulus brev till romarna kap 8, slutorden)