Denna veckas blogginlägg på resande fot får bli ytterligare några reseintryck från min tvåveckors Kazakstanresa.
Efter den välplanerade och fullmatade (och alltför matfyllda) veckan i centrala Kazakstan i gruvstäderna Satpayev och Zhezkazgan fick jag en natt av resa med två ganska korta flygningar och ett sextimmars uppehåll i huvudstaden Astana (numera Nur-Sultan efter presidentens förnamn).
Jag hann umgås ett par, tre timmar med en pastorsfamilj där innan flygningen vidare till Almaty i gryningstimmarna. Där mötte en annan av de goda pastorsvännerna – Andrey – mig med en hyrd taxi och så kördes vi två av en glad taxichaufför 25-26 mil österut till Zharkent för det mycket rimliga priset av 350-400 kronor.
Zharkent ligger i gränslandet till Kina och uigurernas provins Xinjiang. Också i Zharkent är en stor del av befolkningen uigurer, detta hårt bevakade och förföljda muslimska folk i Kina. I den lilla församlingen vi besökte är ganska många uigurer och sjunger om och till Jesus med stor entusiasm. Vi bodde tillsammans på varsin knölig soffa i ett rum i den enkla kyrkan, och eventuella nattliga toalettbesök var i mörkret 50 meter bort i en bod på tomten och med ett hål i trägolvet.

Men vilken kärlek och glädje och enkel gemenskap och riklig gästfrihet vi mötte! Vi hann äta asiatisk plov (ungefär risotto) och uigurisk laggman, som är handrullad spagettiliknande pasta med kött och sås och kryddor och te med mjölk i stora skålar och andra godsaker och het bastu hos en av familjerna, där frun Oksana sköter korna och trädgården på dagarna och lagar god mat. Och i församlingen är hon ett slags ordförande och en av ledarna, eftersom pastor Andrey bara är där ett par, tre dagar i månaden.
Och mannen i huset, den vänlige och ganska lågmälde Radik, kommer i sina oljiga arbetskläder som förman på lastbilsverkstad och uthyrningsfirma av maskiner. Han tittar in några minuter ett par gånger under vårt besök där, dricker en jätteskål med te med mjölk och ber oss hålla tillgodo med maten och bastubadet. Sen försvinner han till jobbet igen. Men strax före klockan sju kommer han nytvättad och väldoftande och glad till gudstjänsten i det lilla kapellet, tar en gitarr och spelar lite melodier och komp till den dånande lovsången.

Och i dag kom jag efter fyra timmars bilresa över stäpp med betande hästar, kor och får och med snötäckta höga berg i fjärran (vid Kinagränsen) och bergsväg och fin autostrada sista biten till den sista anhalten på min resa innan hemfärden med flyg från Almaty – till Taldykorgan. Här är vår kontakt den välorganiserade koreainspirerade församlingen ”Livets källa” med kvinnliga pastorn Alla Kan (visst låter det roligt i svenska öron?). Här har man systematisk undervisning och alphakurs och återkommande ”Encounter-helger” och seminarier i ”Helande för själen”. Och så driver man behandlingshem för missbrukare med stöd från svensk församling.

Och i dag har jag suttit både med lite knäsvaga, famlande människor som nyss lämnat knarkmissbrukets helvete bakom sig och med trygge Yuri Kim med koreansk härkomst. Han var missbrukare och i fängelse i många år. Under de åren kom han bort från sin fru och sina barn. Han kom så småningom ut som kristen och knarkfri och upprättad och trodde han var skild från sin fru.
Han blev aktiv i församlingen här, började jobba med missbrukare och gav bort ett hus med tomt nära kyrkan som gåva till församlingen och som ett behandlingshem. Han hade tänkt söka sig ny hustru men blev liksom manad inom sig av Gud att inte bryta ”det Gud hade förenat”. Så småningom fick hans fru veta om hans nya liv, flyttade lite tveksamt hit till stan. Så småningom återförenades de och också övriga familjen. Trygg och lugn och utan åthävor berättar Yuri om detta fantastiska som hänt med honom och hans familj under alla dessa år.

Jag avslutar med min vän Sergeys ord om sin vän den greko-katolske prästen, som från vackra Lviv i västra Ukraina självmant flyttade under sju år till Satpayevtrakten på den karga stäppen där också flera av de ökända fånglägren för kristna låg. Den unge prästens motivation till valet av plats var: ”Här har de kristna gett sitt blod för sin tro. Här måste vi fortsätta att arbeta. Annars tar islam och muslimerna helt gratis över det som våra kristna bröder och systrar betalade för med sitt blod”. Denne präst var initiativtagare till en årlig manifestationsmarsch på 33 km till det enda fånglägret under hela Sovjettiden där man inte bara med vapenmakt slog ner fångarnas rättmätiga demonstrationer för människovärdigt boende, tillräckligt med mat och en vilodag i veckan. Det lägret mosade man ner med både människor och usla byggnader till stoft med ett kompani av stridsvagnar. Många av lägerfångarna var där för sin kristna tros skull.

Intrycken är många… Jag får mycket att tänka på… Jag har mött så mycket kärlek…
Jag är tacksam.

Ingvar Holmberg i Taldykorgan, Kazakstan, 11 oktober 2019