En frisk fläkt i media och i kristen debatt på senare år har varit Elisabet Sandlund, medlem i Svenska Kyrkan och under några år chefredaktör för tidningen Dagen och fortfarande aktiv där som ledarskribent och debattskribent.
Hon var under ganska många år ateist och helt utanför den kristna sfären men gjorde en helomvändning och har blivit en av vårt lands viktigaste kristna opinionsbildare.
Ett uttryck som förknippas mycket med henne och som hon nog har myntat är ”påkristning”.
Detta handlar alltså om en motsatt trend och utveckling än avkristningen som har varit välkänt och vanligt begrepp i många år i vårt land. ”Påkristning” betecknar ett växande intresse för och ökning av kristenheten i ett land, region eller globalt – i motsats till avkristningen.

Jag smakar gärna på och använder ordet påkristning, och det ger mig hopp om att många och kanske rentav massor av människor i olika åldrar i vårt land ska dras till personen Jesus Kristus och till den kristna tron och Nya Testamentets budskap. I frikyrkans och pingströrelsens sammanhang har man ofta talat om ”väckelse” som en folkrörelse tillbaka till ett personligt kristet liv. Påkristning motsvarar till stor del det som vi menar med väckelse.

Det finns ett annat ord som i och för sig har rötter i Bibeln och i det kristna tänkandet – ett ord som jag aldrig har tyckt om och som nästan alltid har använts på ett felaktigt sätt i våra kristna församlingar, mest i frikyrkan. Det är ordet ”avfälling”, Bibelns benämning på någon som bestämt och radikalt lämnar det kristna livet och den kristna tron och i stället blir en motståndare till kristet liv och etik och moral.

Ofta har vi i kyrkan satt etiketten ”avfälling” på människor som råkade ut för ett misslyckande, ett syndafall och som av olika anledningar kom bort från den kristna församlingsgemenskapen. Denna separation ökades ofta på och gjordes värre av dömande eller obetänksamma kristna som stämplade svagheten och vilsenheten som ett avfall.

Det har ju ofta visat sig när man samtalar med människor som kom bort från församlingsgemenskapen för trettio, fyrtio år sen eller ännu mer och som av lyckliga omständigheter får en förnyad kontakt med kristna människor i dag, att de egentligen aldrig under alla dessa år vände sig bort från Gud. De fortsatte att hylla de kristna värderingarna och den kristna tron och fortsatte att be till Gud, kanske i hemlighet. Ändå blev deras andliga liv sporadiskt och kanske förkrympt av brist på god kristen gemenskap.

Jag skulle vilja sätta en ny benämning på alla dessa människor – vad sägs om ”påläggskalvar”?
En påläggskalv är ju en ofta ung, lovande person i ett företag som man låter komma in i allt mer betydelsefulla uppgifter och som är tänkt att utvecklas till en ledare och en synnerligen användbar person i företaget och branschen.

Gud har positiva tankar om alla människor. Han ser möjligheterna i första hand och inte bristerna. Han ser nog varje människa som en påläggskalv där det finns stora och viktiga uppgifter framför.

Jag skulle så gärna önska att vi i vårt uppsökande av alla de vilsna fåren i den store Herdens hjord såg denna mycket stora grupp människor i våra större och mindre samhällen – som just ”påläggskalvar” och såg på dem och bemötte dem ur den utgångspunkten.

Om du som har kallats ”avfälling” och kanske frestats att själv kalla dig så, läser det här, skulle jag önska att du började se dig själv som en påläggskalv i Guds ögon och Guds ”familjeföretag”. De bästa åren ligger framför dig! Lämna bitterheten och besvikelsen åt sidan och upptäck att de kristna kyrkorna och församlingarna i dag med stor glädje välkomnar dig tillbaka.

Välkommen hem!