Jag har alltid haft god aptit.
Som barn var jag blixtrande snabb och aktiv och ständigt igång med lekar och sport och ofta också med bus av olika slag. Min barndom tillbringade jag i södra Indien och i ständig kontakt med både västerländsk matkultur och den underbara indiska maten. Både på svenska skolan och hemma i familjen på loven var kockar och köksanställda förstås indier som något sånär kunde laga västerländsk mat men som var bättre på den kryddstarka indiska maten och de intensivt söta och ofta fettdrypande efterrätterna och sötsakerna. Och jag var ständigt hungrig och tyckte om allting. Svenska skolan hade också anlitat Mrs. Gomperts som lärare i engelsk konversation (och engelsk kultur), och av henne fick vi bekanta oss med scones och te och något som hette watercress. (När jag nu cirka sextio år senare kollar på internet vad det är, får jag reda på att det på svenska heter vattenkrasse eller allra helst källfräne.)
När vi fick vår veckopeng av husföräldrarna sprang vi ofta ner i basaren och gick in på någon av de enkla indiska restaurangerna och åt en dosai, en frasig och syrlig rispannkaka med starka såser till.
Det är än i dag en av mina absoluta favoriträtter och har enligt rapporter dykt upp på matsedeln på en av de indiska restaurangerna i Malmö.
Att njuta av maten är en gåva. När jag tänker på det har min kärlek till mat och ätandet starkt samband med mina år i Indien både som barn och vuxen. I Indien, där många människor saknar nog att äta, finns det naturligt nog en glädje att ha mat framför sig, och man ser verkligen hur folk njuter av maten. På många av de enkla och billiga restaurangerna med vegetarisk mat där jag själv har ätit på otaliga resor i Sydindien har jag ofta sett trådsmala kvinnor stoppa i sig otroliga portioner med god aptit. Ja, naturligtvis människor med annan kroppsbyggnad också, men det gemensamma för de flesta var glädjen över maten.
När jag blev vuxen och inte rörde mig oupphörligt, så fanns min aptit kvar och jag ökade rejält i vikt och har kämpat med det under många, många år nu. Men glädjen över mat vill jag inte vara utan. Det är tur att jag inte förknippar ett meningsfullt liv med att vara smärt och smal och snygg och välklädd.
Aptit handlar om så mycket.
Vi talar ibland om aptit på livet. Det är ett bra uttryck, tycker jag.
Många människor är blasé, utleda på det mesta.
De senaste dagarna har jag tänkt på vilken skatt det är att fortfarande ha aptit på livet långt upp i åren. Att glädja sig över naturen och årets växlingar, att ha aptit för gemenskap med människor och nya upplevelser, att kunna glädje sig över kärleken med sin livskamrat sen ungdomen.
Att fortfarande tro både på människors goda vilja och Guds omsorg, kärlek och beskydd, det är underbart. Och aptiten på livet ska inte vara ett destruktivt begär – ett begär efter ständigt mer, ett begär som sätter sig själv i centrum utan hänsyn till andra och omgivningen.
Just nu är jag med två av mina favoritpersoner – min fru och min dotter – i Egypten alldeles på stranden av Röda Havet med kristallklart vatten och hundratals vackra fiskar att se på genom min snorkelutrustning.
Och vi har en vecka på ett fint hotell med ”All inclusive”, det vill säga all mat och dryck ingår i priset och det är bara att ta för sig hur mycket eller hur lite man vill. Kan det bli bättre?
Vi brukar i Sverige säga till varandra: ”Smaklig måltid!”. Fransmännen säger ”Bon appétit!” Det betyder ”God aptit!”
Jag önskar dig ”God aptit!”. Jag önskar dig också Guds välsignelse och närvaro i ditt liv.
” Smaka och se att Herren är god. Salig är den som flyr till honom.” (Psaltaren 34:9)