Jag brukar gå på bönemöten i Pingstkyrkan i Norrköping. Det är en av huvudanledningarna till att jag på äldre dar vill bo i min födelsestad och hemstad Norrköping. Dessutom är det med bönemöten som med mycket annat i livet – inte särskilt lockande för den som aldrig är med men ”spännande livsluft” för den som är med.
Den här veckan upplevde vi på ett påtagligt sätt att likaväl som världspolitiken berör eller borde beröra bönemötet, så berör bönemötet också världspolitiken.
De senaste veckorna har media rapporterat om att det är fred mellan Etiopien och Eritrea, grannländerna på Afrikas horn.
Etiopiens nye premiärminister Abiy Ahmed har spelat en viktig roll i fredsförhandlingarna – och han är personlig kristen, ja, pingstvän, rapporteras det.

I Pingstkyrkan i Norrköping finns en ganska stor och aktiv församlingsgrupp av eritreaner, som förutom att ta entusiastisk del av församlingens övriga arbete också har gudstjänster på tigrinya, ett av språken i både Etiopien och Eritrea.
I den här veckans bönemöte berättade bl.a. Ermias och Habtom detaljer i vad konflikten har inneburit och vad freden innebär och gav också en del av sin personliga livsberättelse.
Flera hundratusen människor har mist livet i gränsområdet mellan länderna, en sträcka på omkring 100 mil. I gränsområdet har det alltid funnits många familjer och släkter med både etiopiska och eritreanska familjemedlemmar, och myndigheternas hårda utvisande av eritreaner i Etiopien till Eritrea och vice versa har varit ett svårt lidande för söndrade familjer. Nu finns det flygförbindelser igen och telekommunikation och handel och utbyte. De kristna i Eritrea får en mer skyddad ställning.

Bön och bönesvar är oftast inte som att trycka på en knapp. Ibland tar det lång tid, och ibland tycker vi att vi kanske aldrig ser svaret. Men ibland är bönesvaret som att trycka på en knapp, och ibland ser man bönesvaret till och med i världspolitiken. Gudfruktiga och rättfärdiga ledare som får politisk makt kan många gånger uträtta oerhört mycket i det godas tjänst. Så var det för flera tusen år sen med den unge hebréen Josef i Egypten, och så är det idag med etiopiske ”Dr Abiy” som han brukar kallas.

I dag finns på grund av krig, politiska orättvisor, naturkatastrofer och andra orsaker miljontals människor på flykt och som asylsökande i olika länder, också i Sverige. Många finns nära oss, en del kan vi med rätta känna oss osäkra på, men det allra största flertalet är orättvist drabbade, hederliga människor som försöker först och främst överleva och sen också leva och finna ett liv och en framtid. Många av dem har ärligt konverterat till kristendomen från islam för att de sett ljuset i Jesu ansikte och lära. De har mött sann medmänsklighet och kärlek och tolerans i kristna människor och kyrkor.
Tyvärr behandlas många hårt och orättvist av Migrationsverkets utredare som själva varken är genuina kristna eller genuint muslimska troende men som tror sig kunna avgöra andra människors genuina tro. Så skickas alltför många ut ur vårt land till nästan säker förföljelse i ”hemländer” som man ibland inte ens har varit i, i alla fall inte på många år.
Då skäms man som kristen – och går till bönemötet igen. Där träffar man sina vänner från Sverige, Eritrea, Finland, Chile och Sri Lanka och andra delar av världen.

I Skandinaviska Turistkyrkan på Gran Canaria sjöng vi ofta och önskade ofta den norska sången ”Det är makt i de foldede hender” – Det är makt i de knäppta händerna.