Ibland kan det vara ganska mycket glamour i kristna gudstjänster eller evenemang. En vigsel eller ett dop i kungafamiljen i någon vacker kyrka i Stockholm är full av sprakande färger och dyrbara kläder och utsmyckning.
(Om du hellre vill lyssna på videon där Ingvar läser det här stycket, så klicka på länken nedan! Annars läser du bara vidare…
https://youtu.be/tn4fSpwpkks )
Likaså kan en jättegudstjänst med massor av bra sång och musik på den nya församlingen Hillsong i Stockholm eller på Livets Ord i Uppsala eller i en amerikansk megakyrka ha ganska mycket glamour över sig.
Annars är det inte mycket glamour att vara aktiv i den kristna kyrkan i Sverige nuförtiden. Kristen tro och gudstjänst och undervisning och verksamhet är snarare skällsord än honnörsord i dag. Och orden mission och missionär som hedras och hålls högt i stora delar av världen är snarast fula ord i svenska massmedia, där det däremot är nästan helt fritt fram för grovt språk och svordomar och synnerligen plump humor eller grova sexuella anspelningar i programinslag eller hela programserier.
Under de senaste dagarna har Sveriges största politiska parti lanserat ett förbud för religiösa friskolor att ha religiösa inslag. Och då handlar det inte om att några extrema skolledare och företeelser tas i örat utan om att till exmpel den goda kristna etik och moral, som många länder och också vårt land har byggts upp på, nu är något fult som våra barn och ungdomar ska skyddas från.
Samtidigt proppas alla dessa barn och ungdomar fulla med den nya tidens ”religion” att all sexualitet är bra sexualitet och att kön och sexuell identitet nästan mera är val och livsstil än gener och fysiologi. Jag tror att man med ett sånt synsätt går utanför att lära ut respekt för andra människor och deras olikheter till att i stället riskera att många redan otrygga och osäkra unga människor trampar ner sig i farliga kärr.

Nu är det väl så att 99% av dem som är aktiva och övertygade kristna inte är det för den eventuella glamourens skull. De följer ju Honom som för säkerhets skull sa: ”Om de har älskat mig kommer de att älska er. Om de har hatat mig kommer de att hata er”. Jag träffar ibland de många som samlas till stora festgudstjänster, men ännu oftare träffar jag de få som träffas i enkla samlingar och ber brinnande böner för både egna familjemedlemmar och vilt främmande människor i behov. Ofta hör jag bönerop och ser tårar av engagemang för barnen och ungdomarna i Sverige och för utsatta människor, för asylsökande som hotas av utvisning och för de nödlidande och hungrande i världen. Flera av dessa bönemötesbesökare är också volontärer vad gäller städning av kyrkan och servering av kyrkkaffe och dessutom voluntärer på Erikshjälpens secondhandbutik, där överskottet går till katastrofhjälp och uppbyggnadsarbete i utvecklingsländerna.
Och nu i söndags gästade jag, pingstpastorn, ”fädernas kyrka i Sveriges land” genom att medverka med sång och musik i Tingstad kyrka på landet en mil utanför Norrköping. I gudstjänsten tjänstgjorde en erfaren äldre präst med liturgi, gudstjänstledning och en utmärkt och väl förberedd predikan om Jesus som Livets bröd. En begåvad och välutbildad kyrkomusiker spelade både kyrkorgel och elpiano och anförde sången, och en vaktmästare skötte det praktiska med ljudet och annat. Fem, sex övriga gudstjänstbesökare fick vara med om en bra gudstjänst med nattvardsfirande och kyrkkaffe på stående fot i vapenhuset (foajén). Och på liknande sätt är det varje söndag, hela året. Det är inte glamoröst men verkligt.
Jag själv är av födsel och ohejdad vana stadsbo. Också i mitt församlingsliv och i min pastorstjänst har det mest varit stadsförsamlingar, ofta med hundratals gudstjänstbesökare på söndagarna. Men jag är mycket tacksam för ett tiotal år i Vetlandatrakten i början av 2000-talet då jag var deltidspastor för ett par små landsbygdsförsamlingar med mjölkbönder och pensionärer och en och annan barnfamilj. Inte var det mycket glamour utom möjligtvis på höstens missionsauktioner och kanske påskfesten i den ena församlingen, då hårt strävande bönder och deras familjer släppte loss i drama som de själva kallade för ”bondkomik”. Men äkta kristendom var det jag mötte, där grånade pensionärer fortfarande var scoutledare och söndagsskollärare och föredömen för barn och ungdomar. Dessutom fanns det i dessa församlingar ett aktivt engagemang och givande till hjälparbete i andra länder och världsdelar. Sån kristendom behöver man inte skämmas för – eller vara rädd för.