I Sverige talar man svenska.
Ja, man måste inte tala svenska, och just nu talas hundratals språk i Sverige, inte bara i större städer utan också i mindre samhällen och på landsbygden.
Jag för min del älskar språk över huvudtaget och skulle väldigt gärna vilja kunna tala spanska och arabiska t.ex – två stora och viktiga språk i världen.
(Om du hellre lyssnar på detta på video, klicka på länken nedan! Annars – läs vidare!
https://youtu.be/6yI2wSJLTa0 )
Det jag vill poängtera är att i Sverige är det viktigaste och största språket svenska. Det är mitt modersmål, det jag hörde min mamma tala och sjunga på när jag låg vid hennes bröst och fick mitt andra slags modersmål, modersmjölken. Jag minns ju inte den tiden, men jag vet att det var så. Från några månaders ålder hörde jag kinesiska omkring mig i Yunnan i sydvästra Kina, där mina föräldrar bodde och arbetade som missionärer ett par år. Sen gjorde Maos revolution att alla utländska missionärer brådstörtat måste fly eller flytta, och då blev det södra Indien i stället i ganska många år. Och där hörde jag de sydindiska språken tamil och kannada omkring mig, och så engelska, förstås.
Men i familjen och på internatskolan var det svenska som gällde. Svenska är mitt hjärtas språk, det jag kan bäst och kan uttrycka mig allra bäst på.

Uttrycket ”hjärtats språk” mötte jag som ung kristen förkunnare och pastor. Uttrycket används bl.a. av bibelöversättarorganisationen Wycliffe som arbetar träget för att Bibeln eller viktiga delar av den ska finnas på jordens alla språk. Varje människa bör kunna läsa Guds Ord på ”hjärtats språk”, hävdar dessa målmedvetna missionärer och missionsledare. Wycliffe räknade för en del år sen med mellan 5000 och 6000 språk i världen. Jag såg nyligen på internet att 3600 språk är mycket små med kanske bara några tusen eller rentav några hundra som har det som modersmål. Dessa 3600 språk skulle enligt uppgift uppgå tillsammans till bara 0,2% av världens befolkning. Och inom hundra år kan hälften av alla världens språk vara utdöda! De största språken i världen är mandarin (kinesiska) med 940 miljoner som har det som modersmål, sen spanska (468 miljoner), engelska (328 milj ) + 350 miljoner som har det som andraspråk, hindi (310 milj), arabiska (295 milj). På 6-10 plats ligger portugisiska, bengali, ryska, japanska, punjabi. Svenska är på 96:e plats med 8,6 miljoner som har det som modersmål. Och i Sverige håller arabiska på att gå om finskan som det näst största språket. På bussen eller pendeltåget hör jag ofta människor prata arabiska eller somaliska högt och ogenerat med varann precis som jag och min familj talade svenska i Indien när jag var barn. Vi tyckte vi kunde säga vad som helst högt, för det var ju ingen som förstod vårt udda språk.-
För all del hör jag också på bussen folk på svenska prata i telefon högt och tydligt och länge om mycket personliga saker. Det tycker jag inte är särskilt trevligt. Även om de inte tycks skämmas det minsta kunde de kanske tänka på omgivningens trivsel och ha det där samtalet lite mer enskilt.

Men i Sverige talar vi svenska. Många av våra invandrade medborgare eller asylsökande är beundransvärda i sin vilja och förmåga att lära sig svenska och tala det. All heder åt dem!
Däremot har jag lite svårt att acceptera att en del som har bott här i tiotals år inte alls verkar försöka tala svenska. Om man bor i ett land permanent måste man väl vilja lära sig och försöka tala på det landets språk?

Sen har vi ju det där med sång och musik. Jag förstår och pratar engelska rätt så bra och läser gärna engelskspråkiga författare på deras eget språk engelska. Däremot förstår jag inte varför sångare och musikskapare som har svenska som ”hjärtats språk” huvudsakligen använder engelska för sina egna sånger. Som väl är finns det flera av våra mest begåvade och originella låtskrivare och sångare som använder svenskan. Det är ju mest naturliga och det vi kan bäst.
Efter massor av år med täta resor i min pastorstjänst till de ryskspråkiga delarna av världen där jag har brottats med att tala om viktiga saker och sjunga på ett språk där jag saknar de finaste nyanserna är det obeskrivligt skönt att som pensionär nästan bara tala och sjunga på svenska, det språk jag verkligen kan.
Större delen av året producerar jag ett entimmas närradioprogram varje vecka där jag pratar och spelar musik och sånger, och där oftast ingen av tiotalet sånger i programmet är på annat än svenska. Det är ju ändå så att i Sverige har 8 miljoner människor svenskan som hjärtats språk. Då vill jag att sångerna i mitt radioprogram nästan uteslutande ska vara på svenska. Och alla sångerna jag själv skrivit är på svenska från början. Till och de som jag själv har översatt till engelska låter mycket bättre på svenska, tycker jag själv, det är ju mitt hjärtas språk.

En del svenskar som talar offentligt – till exempel predikar i kyrkan – slänger in engelska ord i stället för svenska nu och då. I flera fall är jag övertygad om att ganska många av åhörarna inte förstår de engelska orden. Många av våra invandrade lyssnare har ju inte med sig engelskan från sina hemländer. De satsar på svenskan först och främst och det borde de premieras för och inte ”knäppas på näsan” för. Vissa talare verka nästan påskina att de engelska orden ligger närmare till hands än de svenska. Det påminner mig om sångaren som hade varit på turné i USA i några veckor och vid hemkomsten till Sverige talade svenska med amerikansk brytning.
Någon av våra politiker lär ha sagt: ”Varför ska vi använda utländska ord när det finns en adekvat inhemsk vokabulär?”
För min egen del (fast jag kan flera svåra ord) säger jag mycket hellre svåra saker på ett enkelt sätt än enkla saker på ett svårt sätt.
Var rädd om hjärtats språk!