En annan har ju inbyggt lokalsinne och liksom känner direkt vilket håll som är det rätta.
Ja, inte jag, alltså, utan en annan och många andra. De har inbyggd kompass och vet precis vart de ska gå eller köra. Jag, för min del, har förmågan, att som ryssarna säger, ”kunna gå vilse bland tre tallar”.
Det har alltid varit så för mig. I min familj hade min pappa ett fenomenalt lokalsinne och mamma inget alls. Ni börjar misstänka vem av mina föräldrar jag mest liknar. Ja, jag fick så mycket av min mors gener att jag tror jag kan smitta ner andra. Att mina barn också har svårt att orientera sig i geografin och terrängen är ju sorgligt men ändå förståeligt. Att min helt oskyldiga hustru sen över fyrtio år på senare år påverkats i samma riktning eller snarare riktningar är ju mer märkligt.
Jag funderar på att lämna in dessa vetenskapliga rön om smitta genom ”vilsevirus”. Kanske finns det något pris att hämta ut – om jag sen bara hittar dit.

Det har fascinerat mig oerhört att svalor hittar tillbaka till samma ställe varje vår efter den långa vinterflytten. Likaså att laxen instinktivt letar sig tillbaka till forsar och bäckar där den själv blev till och att ålarna söker sig till Sargassohavet. Var ligger det, förresten?

Om jag är i mitt eget hus eller i någon annan lokal och ska peka ut var något ligger för en annan person, pekar jag i nio fall av tio åt fel håll. Ibland har jag försökt att peka tvärtom mot vad jag trodde, men inte ens det verkar vara en särskilt bra metod.

Helt bortkommen är jag inte i livet, förstås. När jag har fått köra själv eller gå själv lite i en stad eller ett område så hittar jag bra sen. Och jag är inte rädd av mig utan kör frejdigt bil i Stockholm, Göteborg och Malmö eller andra städer. Ute i världen kan jag nämna Wien i Europa, Calcutta och Bangalore i Indien och Los Angeles, San Francisco och Chicago i USA.

När jag körde i Chicago är värt att berätta lite mer om. Jag var en fattig 24-årig pingstpredikant och fick chansen att följa med två mer namnkunniga pastorer på sex veckors turné till USA och Kanada som deras tolk och pianist. Vi bodde några dagar hos välbeställda svenskamerikaner i Chicago på våren 1971. Det fanns två Cadillacs i familjen, och tänka sig, jag fick låna den äldre av dem och ensam köra till stan och tillbaka. Vilken dröm att få sitta i en stor, vit Cadillac med automatväxel och elektriska fönsterhissar och köra ner på stan! Hur jag hittade eller körde minns jag inte nu. Antagligen var jag i något slags lyckorus som beskyddade och vägledde mig.

Också bilkörningen genom Calcutta kräver sin kommentar. Två av mina bröder och jag var våren 1973 på väg från Sydindien till Nepal med en gammal Volkswagenbuss. Lagom innan Calcutta gick bromsen sönder, så jag körde över Howrah Bridge i rusningstrafik med bara fungerande handbroms. Men det gick, det också, och efter reparation i Calcutta kunde vi köra vidare till Katmandu i Nepal.

Apropå bilkörning, så är det numera många som har GPS i sina bilar, det vill säga Global Positioning System, där satelliter talar om för den lilla apparaten i bilen exakt var man befinner sig och när man ska svänga till höger eller vänster och när man är framme vid det mål man har knappat in.
Också jag har en sån sen sommaren 2009. Vi var i min familj rörande överens om, att jag förmodligen är den på planeten Jorden som allra mest behöver en GPS.
Första gången jag såg en sån på nära håll och blev mäkta imponerad var för flera år sen, när vi flugit till Paris och tog taxi från flygbussen och till vårt hotell. Vår taxichaufför, en invandrare, guidades av en kultiverad kvinnoröst i GPS-en genom den hopplösa trafiken i Paris ända fram till vårt ganska oansenliga hotell på en mindre gata.

Ganska många sensomrar och höstar har jag gått i skog och mark och plockat svamp (och för all del, lite bär också, men svamp är roligast). Svampplockning i mulet väder, då man inte ser solen och över huvudtaget mest tittar ner, är det allra bästa scenariot för att gå vilse. Det där med att ta ögonmärken och veta var bilen står är lätt att glömma bort när man letar svamp. Och det där med karta och kompass – måste man inte ha orienterarlegitimation för att få ha det?
I alla fall så har jag gått vilse många gånger, kortare eller längre sträckor, men eftersom jag hittills alltid har kommit tillbaka till slut eller fått hjälp av något slag, så har det säkert bara varit nyttig motion.

Nu ska jag berätta om när jag gick vilse ordentligt – och länge.
En sommar och höst för några år sen gick jag flera sträckor på Höglandsleden på Småländska Höglandet. Turistföreningen har tryckt upp ett häfte med olika etapper och vägbeskrivningar och information om sevärdheterna. Leden är oftast tydligt markerad med stolpar med orange topp eller orange färgmarkering på träd. Jag hade betat av några sträckor på 12 till 20 km, och nu skulle jag ta litet säsongsfinal den här måndagen (pastorns vanliga fridag). Hustrun var på jobbet, och jag hade packat min gröna ryggsäck med stol med gott om kaffe och smörgåsar och annat. Så tog jag bussen från Vetlanda mot Växjö. Jag skulle gå på Höglandsleden från Lindshammar (känt för glasbruk) till Stenberga. Sträckan enligt mitt utmärkta vandringshäfte var omkring 30 km, och jag hade kommit överens med min fru att hon skulle möta mig vid Stenberga med bilen efter jobbet så där vid halv fem. Vi hade mobiltelefonerna med oss, så vi skulle kunna ta kontakt, om det behövdes.

Inspirerad och glad i hågen steg jag av bussen vid hållplatsen strax före Lindshammar klockan halv åtta på morgonen. Och där, något hundratal meter bort såg jag den välkända stolpen med brandgula markeringen. Där var leden. Nu var det bara att följa den.

Det vara ganska brant och ganska oländig terräng. Efter en bra stund av troget följande efter leden tittade jag i mitt häfte. Det stämde inte, och jag visste inte vad som var fel. Jag hade ju följt markeringen hela tiden. Eftersom jag hade noll självförtroende i fråga om riktningar och väderstreck beslöt jag mig för att hålla mig till leden. Någon gång skulle det väl börja sammanfalla med kartan och häftet?
Det här låter naturligtvis otroligt för varje normal människa, i synnerhet er med lokalsinne, men jag gick faktiskt timme efter timme längs min brandgula led. Det var ganska svår terräng, och ofta gick det över mossar och kärr och mina sandalbeklädda fötter var blöta mer än en gång. Korta stunder stannade jag vi ett par tillfällen och drack mitt kaffe och åt min matsäck, men snabbt jagade jag vidare, lite orolig över detta obegripliga att vara på leden och ändå inte vara på leden. Vid halv fyra ringde jag hustrun och sa, att jag inte såg något vägmärke jag kände igen, så jag skulle nog bli sen vid mötesplatsen. Hon fick väl köpa en tidning i kiosken där vid mötesplatsen och fördriva tiden så länge. Omkring halv sex på kvällen med högst en timmes sammanlagd rast sittande på min ryggsäcksstol kom jag på en liten grusväg och fick se en man i röd Volvo som kom hem från jobbet. Nu hade jag äntligen någon att fråga.
– Är det långt till Stenberga härifrån?
– Ja, vars, det är det.
– Åt vilket håll ska jag gå för att komma dit?
Han pekade åt hållet jag kommit från. Jag fattade ännu mindre än förut.
– Men var är vi nån stans, då?
– Nära Lindshammar.
Nu fattade jag ingenting alls, men jag frågade ändå mannen var Lindshammar och vägen var. Så ringde jag min fru och berättade. Jag gick till vägen, och hon hittade på kartan närmaste vägen över skogen från Stenberga. Efter en stund satt jag i bilen med möra ben och fötter och fick komma hem.

Den kvällen tittade jag på kartor och sökte på Internet. Hur kunde jag gå längs en led en hel dag från morgon till kväll och ändå komma tillbaka till samma ställe? Efter en stund hittade jag lösningen. Alldeles intill Höglandsleden som går i Vetlanda och Eksjö och Sävsjö kommuner finns vid Lindshammar som gränsar till Uppvidinge kommun en annan led – också med brandgul markering – Vildmarksleden, en 40 kilometers slinga inom den kommunen.
Jag hade i min enfald trott att det bara vara Höglandsleden som hade orange markering, men ett par hundra meter efter stället där jag gick på Vildmarksleden gick Höglandsleden, där mitt häfte och mina kartor hade passat in. Det fanns heller ingen skylt vid vägen som upplyste om vilken led det var.

Efteråt var det naturligtvis nästan lite festligt att jag hade gått fyra mil den där dagen, men det var minst en mil för långt, det kände jag i min gamla arma kropp.

Handlingskraftig som jag är letade jag rätt på epostadressen för Uppvidinge Kommun och skrev ett långt brev till Turistkontoret och berättade om mitt äventyr och påpekade det olämpliga i två leder med samma markering så nära varann och dessutom utan skyltar som sa vilken led det var.

Jag fick vänligt svar efter några dagar med turistbroschyr och bra karta över Uppvidinge Kommun, där de önskade mig lycka till på mina fortsatta vandringar. Av en bekant till mig som då arbetade i kommunhuset fick jag veta att mitt brev hade lästs av många där.

Numera står det tydliga skyltar vid vägen och leden – ”Vildmarksleden” och lite längre fram ”Höglandsleden”. Alltså kan en som själv går vilse hjälpa andra att hitta vägen. Det händer inte ofta, men det händer.

(Ingvar Holmberg ur Boken ”Skriverier”)