Promenaden till stan
blir till en lovsång till Gud.
Inte så mycket välformulerade ord
som glädje över stegen
längs gångvägar och kullerstenstrottoarer,
som välbehaget att i en
frisk och fungerande kropp
i bekväma kängor och kläder
gå i behaglig senvinterluft
och njuta av livet.

Trettifem minuter i den lugna takt
min kropp själv rör sig i naturligt.
Ingen stress eller ”power walk”
eller svettframkallande kalorijakt –
bara i samklang med tankarnas
fria svävande åt vilket håll de vill.
Fast visst svävar de ofta i ett tack till Honom
som gav mig ett sånt gott liv.

Kaffebacken, Gamla Övägen,
Hörngatan, Gamla Rådstugugatan –
jag möter och passeras av rödgula bussar
och gula spårvagnar och bilar i alla färger
och alla människor till och från jobb
eller i arbete på trottoaren,
och alla är meningsfullt upptagna
och har mer bråttom än jag.
Men jag är meningsfullt ledig.
Jag utövar promenerande lovsång
på väg över Strömmen och Saltängsbron,
Drottninggatan fram till Slottsgatan,
och in i min kyrka,
till bönemötet, sången, mötet med de andra
och med Honom.

Och på vägen hem lyser solen
värmande i mitt ansikte.

/180220 Ingvar Holmberg/