Försommarens färger

är för mig

ljusblått som försommarhimlen

med eller utan ulliga moln,

gult som rapsens intensiva

glädjefanfarer mot skyn,

grönt i sina hundra nyanser

i träden, gräset och åkrarna.

Det är försommarens färger för mig.

Förresten minns jag

min barndoms rimlek om färgerna:

”Rött är sött, blått är flott,

grönt är skönt, gult är fult”.

Varför fanns det inget lämpligare rim

på gult?

(Det var faktiskt ohemult).

Gult är för mig en

vitamininjektion

rakt in i själen –

det milt gula som tussilagon och gullvivan,

det starkare gula som ryssgubbarna

vid vägkanten och rapsens hav av gult,

eller kanske ett fält fullt av maskrosor,

(fast deras skönhet beror för somliga på

om de är tillräckligt långt borta

från den egna trädgården).

Och starkare gult finns väl knappt

än kabbelekan där i de fuktiga dikena,

till och med i skuggan lyser den starkt.

Ja, solrosorna på ett fält

överträffar kanske allt,

vända mot solen

som en ordnad jätteparad

på Himmelska Glädjens Torg,

jag har sett det i flera länder.

Och när vi valde färg på huset,

blev det herrgårdsgul,

den passade till forsythiabuskarna

som redan fanns på tomten.

Där kände jag mig rik som en mogul.

Tack, livet och Gud,

för alla himmelsgula dagar!

/Ingvar Holmberg 170526/