Bli nu inte förskräckt! Den här golflektionen består i att jag ska försöka berätta lite om golf för dig, som inte spelar golf och som just inte vet något om golf.

Det här är naturligtvis en utmaning, för jag spelar golf – ofta och gärna, och den som är inne i något själv brukar väldigt lätt fastna i innespråk och fikonspråk och facktermer.

Nu ska jag berätta en hemlighet för dig: Jag spelar golf, men jag är inte riktigt inne i golfvärlden. Det är en aning generande, så berätta det helst inte för någon!

Jag har inte rutiga knäbyxor och matchande knästrumpor och kofta. Inte heller är mina klubbor av kända fabrikat och kostar några tusenlappar styck. Och mina bollar (nu borde jag rodna) – de kostar inte 50 kronor styck, nej jag köper begagnade bollar för två och femti styck av Ulf Ekman, och han är inte ens släkt med den berömde pastorn. Det blir inte en eller två golfresor till utlandet per år och en massa spelande på främmande och dyra banor i Sverige och tävlingar titt och tätt.

Mitt språk är inte heller riktigt golfmässigt. Det är rätt vanligt att man säger det flesta golftermerna på engelska, och jag älskar ju mitt svenska modersmål.

För mig är golf helt enkelt en rolig sport med lagom motion för en äldre människa och med massor av frisk luft. Man kan ha roligt med vanliga kläder och enkel utrustning, och oftast spelar jag här hemma där jag bor – med bara drygt två kilometer till golfbanan från mitt hus.

I enkla ord går golf ut på följande:

En golfbana består oftast av 18 olika banor (kallade ”hål”) som spelas i följd på så sätt, att man med så få slag som möjligt ska få bollen i hålet. Själva det runda, lilla hålet ligger på en liten, finklippt gräsplan som sköts noga och som på golfspråk kallas ”green”, men vi tre golfare i min familj säger ”grön”, när inga främmande hör oss. I själva hålet står en flagga, så att man ser var hålet är också på långt håll. Flaggan lyfts ur hålet under det sista, avgörande slaget.

En ny golfbana har ofta bara nio hål, som då spelas två varv för att det ska bli en full rond, men många golfare spelar bara nio hål under en runda och tycker att det räcker. Hålen är lite olika långa, från 80 meter till 450 eller 500. För varje hål finns ett normalresultat för en proffsspelare – tre, fyra eller fem slag för att få bollen i hål. Det är naturligt att det då handlar om tre slag för de korta hålen och fyra, respektive fem för de medellånga och riktigt långa hålen.

Sanningen är den, att golf är ganska svårt, och det är inte så många spelare som kan få bollen i hål på tre, fyra eller fem slag. Det är här golfen har en genial idé, och den kallas handicap på engelska, och varför inte skriva det på svenska – handikapp. Och handikapp i golf betyder i själva verket tvärtom mot i vanliga fall – inte extra svårighet utan i stället extra lättnad.

När jag började spela för många år sen var nybörjarhandikappen (det brukar sluta på ”n”) tre slag per hål och 54 slag för hela banan. Om en nybörjare spelade mot en proffsspelare och slutade på 53 slag mer än proffset, så hade alltså nybörjaren vunnit. Han eller hon hade helt enkelt spelat ett slag bättre efter sina förutsättningar än proffset som slog iväg bollen 250 meter på utslaget. Numera är nybörjarhandikappen i Sverige satt till 36. Efterhand som man blir säkrare och överträffar sina resultat genom färre och färre slag, så sänks ens officiella handikapp, och så får man hela tiden arbeta med att hålla sin nivå eller förbättra sig.

Dessutom slår nybörjare och damer och gamla personer från en utslagsplats som ligger längre fram än de erfarnas och herrarnas (som ju ofta är fysiskt starkare och slår längre). De duktigaste spelarna och proffsen står ännu längre bak, när de slår.

På så sätt är golfen speciell, att en nybörjare och en erfaren golfare kan spela tillsammans och uppleva kampen och spänningen, likaså en man och en kvinna. Man spelar hela tiden lika mycket mot sig själv som mot medtävlaren. Den som spelar bäst efter sina förutsättningar vinner. Det finns nog ingen annan sport som är uppbyggd så.

Slutsatsen är att jag och min hustru är tillsammans på golfbanan och kämpar mot varandra på lika villkor, fast jag är starkare än henne och har spelat golf minst 20 år mer än hon. Och nästan alltid har vi kaffe och smörgåsar och någon frukt med, och fikastunden kan ibland vara den enda delen av spelet som går bra. Och ibland slår den ene det ena urusla slaget efter det andra en lång stund, och humöret sjunker lite – det måste erkännas. Men så kommer ett bra slag, ja kanske flera i följd, och då är det roligt igen.

En vanlig 18-hålsbana brukar vara 6-7000 meter från början till slut, om man räknar närmaste vägen. Med lite sicksackande och promenaderna mellan hålen så blir det ungefär en mil. Om man som vi pensionärer och halvpensionärer kan spela på dagtid på vardagarna, så tar en full rond tre till fyra timmar med lite fikarast. På helger eller sen eftermiddag, när det är kö, så får man lägga på minst en timme. Och om man går halva banan, så blir det ju halva tiden också.

Men alla klubborna i väskan, då – eller golfbagen, som man brukar säga? Vad är vitsen med så många klubbor?

Man får ha som mest 14 klubbor i bagen, och en nybörjare klarar sig med fem, och en medelgolfare med sju-tio egentligen. Det finns klubbor med lite klumpigt huvud som används för utslaget på varje bana / hål. Så finns en klubba som ser ut som en minigolfklubba och som används på själva ”grön” – ursäkta, jag menar ”green” för att putta bollen i hål – en putter alltså. De övriga järnklubborna är gjorda med olika vinkel på själva huvudet. Ju större vinkel, desto högre (och kortare) bollbana, och så får man lära sig hur långt man slår med de olika klubborna. Det är mycket individuellt. Jag slår också ganska många meter kortare nu med ett par av de vanliga klubborna än för 20 år sen. Livets gång….!

Golf kan kosta hur mycket som helst, och i storstäderna och på ”fina” banor är det svårt att undvika höga kostnader. Ungefär så här kan det vara på en bra småstadsbana som i Vetlanda eller Eksjö eller Nässjö:

Inträdeskostnad till klubben c:a 10000 kr, som ett lån till klubben, som man får igen efter avslutat medlemsskap. Klubben ger ofta garanti i banken för lånet, om man inte råkar ha pengarna i madrassen eller i plånboken. Årsavgift 3-4000, vilket innebär att man får spela hur många gånger som helst på den egna banan utan ytterligare kostnader. (Däremot kostar det 300 per dag att spela på liknande banor i grannorterna och kanske 800-1000 för en rond på en fin storstadsbana).

En bag med skapliga nya klubbor som håller några år går att få för 3-4000 kr. För juniorer finns ingen inträdesavgift, och årsavgiften är mycket lägre.

Om man, som ett par av mina bekanta, spelar fem gånger på en säsong, då blir det väldigt dyrt med golf. Och om man som jag och min fru spelar från slutet på mars till början eller mitten på november och sammanlagt kanske 60 gånger eller mer (vi har ju tid på vardagarna), då blir det inte så farligt. Det kostar med motionsgympa och simning och tennis också, för att inte tala om stugor och husvagnar och husbilar och fina bilar och båtar. Allt beror på hur man räknar och vad man vill satsa sina pengar och sin energi på.

En golfbana är en fin miljö att vistas på, och jag för min del går gärna där ensam och lufsar och umgås med naturen och mina egna tankar och med min Gud också. Och när själva golfspelet har gått extra dåligt, så kallar jag det inte för en golfrunda utan för en ”golfliknande promenad”.

Jag är tacksam till den där engelske eller skotske herden, som råkade slå en rund sten i ett hål med kryckan på sin herdestav och på så sätt uppfann golfen. Det går naturligtvis att skriva  mycket längre och krångligare om detta ”sällskapsspel” som mer och anses som sport, än vad jag har gjort här.

Och till sist, även om du inte kommer att börja spela, besök ändå hål 19 på någon av golfbanorna i din närhet! Så brukar man kalla restaurangen och kafét och baren på en golfbana. Många golfrestauranger är populära också bland icke-golfare och har ofta riktigt god mat och trevlig miljö.

( Ingvar Holmberg – ur boken ”Skriverier”)