Introduktion av Ingvar Holmberg: Solveig Rundqvist och hennes man Gösta är mina vänner sen Strängnästiden på 1980-talet. Under många år nu har de haft som passion och livsuppgift att berätta om Jesus och försöka föra människor till en personlig tro på Jesus och Bibeln. De har i flera år bott på en ombyggd fiskebåt, sen i husbil och sen ganska många år bor de på Sicilien och har där bott på olika campingplatser och arbetat både bland utländska turister och italienare och på senare år också med flyktingarna från Nordafrika. De har startat en ny församling i staden Adriano och bor i den staden nu.
Här berättar Solveig om sin väg till personlig tro. Under flikarna ”Radio” och ”Videos” finns hennes berättelse med hennes egen röst, tyvärr i en något primitiv inspelning via telefonen.

Den händelse i mitt liv, som jag vill dela med mig av, ägde rum kort innan jag fyllde 43, och året var 1986, en måndagsmorgon i oktober.

Men först lite kort om min bakgrund.

Då jag var sju år blev min mamma frälst och medlem i pingstförsamlingen i Torshälla. Ett år senare följde pappa efter.. Det är klart att mycket ändrades i våra liv. Bland annat brände pappa sin kära gamla pipa samma kväll, fast doften från den hade jag alltid gillat.

Jag trivdes i kapellet, med sång och musik, barnmöten och söndagsskola. Så när några kamrater skulle döpas (jag var tio då) anmälde jag mig också.

Mamma blev glad, men pappa tyckte att jag var väl ung. Men döpt blev jag. Så gick några friktionsfria år, men vid ungefär 15, började funderingarna komma. Varför var det OK med guldhalsband, men inte örhängen. Varför var det en sådan synd att dricka vin, när Jesus själv gjorde vin vid ett bröllop och annat liknande. Ingen kunde svara mig, och jag blev frustrerad av inkonsekvensen. Min kära mor hävdade att visserligen gjorde Jesus vin, men antagligen var det alkoholfritt , och i vilket fall som helst stod det aldrig att han drack det.

Det var inkonsekvensen som fick mig att så småningom bestämma mig för att lämna församlingen. Min pappa förbjöd mig. Han menade att jag inte var vuxen nog, men han lovade att om jag var av samma mening på min 17-årsdag skulle han inte resa några hinder.

Jag var besviken. Jag ville vara med klasskamraterna på min fritid, gå på bio. Dansa på klassfesterna osv. Men av någon anledning visste jag att församlingen inte var inkonsekvent av elakhet. Jag tyckte väldigt mycket om de äldre, speciellt de gamla tanterna. Jag ville inte skämma ut församlingen, så att folk skulle kunna säga: Titta på Solveig. Hon är med i pingstförsamlingen, och hon springer på bio och dans. Där ser man hur dom är.

Så på min sjuttonårsdag gick jag till pastorn, och talade om mitt beslut- och nästa församlingsmöte blev jag skild / struken från församlingen-

Knappt två år senare träffade jag den som skulle bli min man, på en tonårsdans, faktiskt, och efter ytterligare ett år gifte vi oss. Den 5 oktober i år är det 55 år sedan.

Barnen kom, livet rullade på med studier, jobb osv. Ett ganska vanligt liv faktiskt, om nu ett människoliv kan kallas vanligt

Vi flyttade till Strängnäs och startade eget.

Jag fick kontakt med en äldre syster (=kvinna) i pingstförsamlingen, som berättade för mig att vår yngste son och hans kompisar kom till den pågående tältkampanjen och uppträdde störande. Jag smög dit på kvällen och spionerade på dem, och visst. De var rejält störiga. Jag tog med dem ut, och dagen därpå sökte jag upp Gulli Ericsson, pingstsystern, och förklarade att ofoget var slut. Vi pratade lite, sympati uppstod, och efter några dagar dök tidningen Dagen upp i brevlådan vår. Mamma och pappa hade ju haft Dagen, så den var inte obekant. Syster Gulli hade prenumererat åt oss. Syster Gulli var en riktig guldsyster, och hon kom att betyda mycket för mig.

I Dagen pågick till min förvåning en debatt om ifall helvetet fanns eller inte

Så kom söndagskvällen den 19 oktober 1986.

Vi gick till sängs som vanligt. Jag somnade, sen om jag sov eller var vaken vet jag inte.

Hade krupit ihop till en boll mitt i sängen. Jag upplevde en skräck som jag aldrig kunnat föreställa mig. Det var som om allt positivt var borta.

Runt mig fanns bara ondska, en närvaro av ren ondska som inte går att beskriva. Jag var som förlamad. Bara mörker, inget ljus. Jag kunde inte skrika, ingenting. Det var som om ondskan var på väg att tränga in i mig. Jag vet inte hur länge jag låg så. Jag trodde att jag var döende.

Då hörde jag en röst som med bestämd men kärleksfull röst talade till mig.

”Solveig. Jag är Jesus Så här är det att leva i evighet utan mig- Du har fått en glimt av ondskans rike.

Många gånger har jag försökt tala till dig, varna dig, men du har inte lyssnat.Men det här är sista gången. Idag är frälsningens dag. Om du inte väljer mig och kommer till mig nu , så kommer jag aldrig tillbaka. Det är nu som gäller.”

”Jag vill, jag vill”. För mig fanns inget tvivel. Jag måste bli frälst.

Jag vaknade. Fortfarande skakande i hela kroppen. Jag väckte min man, berättade vad som hänt, och bad honom leta efter en Bibel. Själv tog jag fram en telefonkatalog och letade upp pingstkyrkan, med namn o nummer till pastorn. Men jag kunde ju inte ringa så tidigt. Jag tänkte att jag får vänta till klockan sju.

Jag vankade av och an, med en ängslan i kroppen. Tänk om han skulle avfärda mig och säga att allt var dumheter och bara en mardröm.

Äntligen var klockan sju, med darrande finger slog jag numret, och en vänlig mansröst svarade: Ingvar Holmberg

Jag sade mitt namn och min första fråga var ”Tror du på helvetet?” ”Ja visst”, blev svaret. ”Men varför undrar du det?”

Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag svarade, men jag tror att det var ungefär så här, ”Jag har varit där och nu måste jag bli frälst. Kan du komma nu?”

Ingvar bad om min adress, och efter en kort stund var han utanför grinden och jag öppnade. Han fick min historia i korta drag, allt jag ville var att bli frälst och tillhöra Jesus så fort som möjligt. Ingvar bad och jag bad efter, och medan vi bad exploderade världen och livet. Jag fylldes av en glädje som var omöjlig att hantera och som jag aldrig tidigare varit i närheten av. Visste bara att nu var det Jesus och jag, jag var hans nu, och inget annat betydde något. Och jag tackade och prisade av all kraft.

Så småningom hörde jag Ingvar fråga om jag var andedöpt när jag var ung. Det var jag inte, och inte mina föräldrar heller. Men nu var jag och jag talade i tungor utan att veta om det. Att det var så ljuvligt, tänk vilken nåd!

Så småningom kunde vi samtala lite igen, och vi kom överens om att jag skulle komma till Pingstkyrkan kl.10 följande dag på tisdagsbönen. Ingvar pratade lite med min häpne man, som avvaktat i köket, och cyklade sen iväg.

Jag fortsatte prisa Gud i tungor mer eller mindre hela dagen Vid tisdagsmötet blev jag varmt välkomnad av bönegänget. Återigen dessa trogna systrar och bröder som varit med länge

Jag var storrökare ända sen 18-årsdagen, ca 30 cigarretter per dag, och den vanan fortsatte jag med. När jag två dagar senare skulle till att återigen tända en, hördes en tydlig röst i mitt inre: ”Vad ska du säga Solveig när jag kommer tillbaka? Ska du säga : Vänta lite Jesus, jag ska bara tända en cigg först, eller ska du säga, Vänta lite, jag ska fimpa först.” (En vanlig fras från mig när jag svarade i telefon.)

Sen dess har jag aldrig rökt. Gud har många olika sätt att fostra oss på.

Om 3 veckor har jag haft nåden att vara ett Guds barn i 32 år. Jag har fått se min man bli frälst, döpt och andedöpt sex år efter mig.

Vi prisar Gud varje dag tillsammans talar ofta i tungor då vi ber. Det är en stor glädje och styrka, att få komma inför Herren och bara vara hos Honom, att få släppa allt och bara finnas till. Det är det som menas, tror jag, när vi talar om Barnaskapets Ande.

Så Du min Vän, som längtar efter mer av Herren, Du ska veta att han är på Din sida. Bara tacka Honom. Han längtar att ge dig av sina eviga skatter.

”Räck ut din hand och rör vid Jesus i tro,
och mellan Dig och Allmaktens Gud, det byggs en bro.
Och då kan vad som helst ske,
lama kan gå och blinda se
Räck bara ut din hand och rör vid Jesus i tro!”

(tonsatt dikt av Ingvar Holmberg)