Under fem dagar i förra veckan genomförde jag en solidaritetsaktion på stan i Norrköping med affischer, utdelande av flygblad och några dygns fasta från mat på kristet vis.

Det händer ganska ofta att jag fastar någon eller ett par dar utan att prata om det för andra, men den här gången ville jag på det här lilla sättet visa mitt engagemang för en ung man som efter sju år i Sverige hotas med utvisning, fast han inte har något annat hemland eller föräldrar eller nära släktingar i livet.

Några hundra människor tog emot flygbladet och ganska många sa sig villiga att vidarebefordra affischen från sin telefon till Migrationsverket och lokala massmedia. Det var naturligtvis många fler som inte tog emot flygbladet eller låtsades om att de såg mig eller affischen eller ryggsäcksstolen eller ukulelen liggande på sitt fodral. För nu och då tog jag upp ukulelen och sjöng ett par sånger om Jesus och gudstron.

Ofta kan man inte alls av det yttre intrycket avgöra människors reaktion på ett framsträckt flygblad och ett leende!

Som väntat var många stressade och mer upptagna med sina telefoner eller samtal med andra i en grupp så att de inte var intresserade av mitt ärende. De gick bara förbi utan en min eller med en avfärdande gest.

Men jag snappade under de här dagarna upp ett ”vänligt och respektfullt ’nej, tack!’¨” från många som jag gissade hade sin kultur från Mellanöstern: De bugade lätt på huvudet och satte ena handen över hjärtat och mötte min blick.

Det intressanta var de oväntade reaktionerna och samtalen:

Den somaliska kvinnan i muslimsk dress som intresserat tog emot och ställde frågor och lyssnade…

De kraftigt tatuerade männen i 35-40-årsåldern med ganska tufft yttre som vänligt tog emot lappen och intresserat började läsa….

Skolungdomarna som ville prata och lovade att de skulle sms-a och mejla affischen vidare… Och när jag i en stark vindpust som välte affischtavlan tappade ett knippe flygblad som flög iväg, sprang en grupp skolbarn snabbt som blixten och fångade upp dem och lämnade dem till mig med glada miner och välgångsönskningar.

En udda figur med en varuvagn framför sig och med en nedfälld pälsmössa med öronlappar stannade och berättade utan vidare att han också hade skyddslingar som han hade omsorg om. Han berättade också glad och stolt att han slutat helt med spriten, cigaretterna och snuset för cirka 15 år sen.

En man i min egen ålder berättade om sin skyddsling från Iran, som han följt i många år nu….

En litet medfaren kvinna med flera tatueringar kom fram till mig glädjestrålande, när jag sjungit ett par sånger. ”Jag var på så dåligt humör i dag, men så blev jag plötsligt så glad när du sjöng!”

En storväxt man med finsk accent sa: ”Be för mig!”

Jag tog tillfället att be till Gud för alla dessa olika, men av Gud älskade, människorna jag såg och mötte de här dagarna. Det tror jag har verkan, även om jag inte vet, om min aktion för min unge afghanske, kristne broder kommer att göra att han får stanna i Sverige.

Ibland eller kanske ofta får man göra det man tror är riktigt, även om inte allt man önskar, sker.

Foton: Åke Henrysson & Jan-Erik Henriksson (som vikarierade för mig ett par timmar, då jag tjänstgjorde men sån och musik på en begravningsgudstjänst).