Under två dagar i förra veckan var jag tillsammans med det indiska pastorsparet Prasanna och Sara från Karnataka i södra Indien. De är i 55-årsåldern och har två vuxna barn, varav dottern med man och 4-årig son bor och arbetar i Saudiarabien. De bor i det lilla samhället Haleyangadi med 4-5000 invånare på kustvägen cirka två mil från storstaden Mangalore med närmare en miljon invånare.
Om man lyckas zooma in den lilla orten med Google ser man den fina pingstkyrkan med vackert torn, som församlingen har byggt för egna pengar och insatser.
På söndagarna samlas omkring 200 personer till gudstjänst, och varje vecka har man dessutom gudstjänster i Mangalore hemma hos en medlem med gott om plats.

Prasanna är en av fem ledande pastorer i ett nätverk av cirka 40 pingstförsamlingar som har samarbete med svensk pingströrelse och missionärerna Agne och Britta Holmberg och deras son Torulf som huvudsakliga kontaktpersoner. Sammanlagda antalet medlemmar har man ingen statistik på, men Prasanna tror det kan röra sig om mellan fyra och fem tusen.

Både Prasanna och Sara kommer från kristna familjer. Saras far Charles är från Haleyangadi och har haft lite mark där kyrkan står och har bl.a. ägt en lund med kokospalmer. Jag minns från något besök där för en del år sen, att han som är ungefär i min ålder klättrade med bara händer och fötter upp längs palmstammen och högg ner ett par stora gröna kokosnötter med en kort, böjd huggkniv för att sen med vana hugg göra hål i den så man kunde dricka ur kokosmjölken.
Jag brast ut i beundrande skratt, när Sara och Prasanna berättade att han fortfarande klättrar uppför palmstammar på det här sättet……

Under livets gång har jag förutom min barndom i Indien varit ute några kortare perioder i Karnataka och predikat och sjungit i de olika församlingarna. Några fraser på språket kannada har jag plockat upp och också lärt mig några sånger på kannada, bl.a. min egen bibelvisa ”Filippus kom ner till Samaria, och han predikade Kristus där.” När paret och några svenska vänner satt hos mig och åt mat i torsdags kväll, sa plötsligt Prasanna: ”Kan du fortfarande sjunga sången om Filippus på kannada? Mitt svar var att gå bort till pianot och sätta mig och spela och sjunga ett par versar på svenska och ett par på kannada. Det fanns i huvudet och i fingrarna, och min gäster skrattade och klappade i händerna. När paret kom till mig, blev jag överöst av presenter, bestående av sandelträtvål, kakor, matmixer och indisk bombaymix med friterade snacks ”indiska chips”, kan man säga. Och så fick jag mogen, brun kokosnöt i sitt hårda skal – från pappa Charles kokospalmer!

Med Samuel Rönnbrink

Med Samuel R och gamle bekante Ingemar Bagler från missionsrådet och många besök i Karnataka

Ja,det blev en fin kväll tillsammans! Och hela fredagen var vi tillsammans från morgon till kväll med samtal med pastor Samuel och titt på Pingstkyrkans lokaler, lunch på Renströmmens restaurang i Pingstkyrkan och stadspromenad genom Norrköpings Folkparken, gamla fängelsemuren, alla gamla vackra hus, och Bergsbron och ”Strykjärnet” och industrilokalerna som har blivit bostäder, konsertsal mm. Vi åkte på liten utflykt till Mem vid Göta Kanals början och ”parkerade” kanalbåtar och jättelik ek. På vägen tillbaka tittade vi lite på Söderköpingsstadskärna. Så var det kvällsmat på Renströmmen, träff med ”missionsrådet” och ungdomsmöte med predikan och lite berättelse om att vara kristen i Indien. Prasanna var väldigt nöjd, när han berättade för ungdomarna, att han hade varit min tolk i Karnataka, och nu var jag hans tolk.

Det här kortväxta och ganska anspråkslösa medelålders indiska paret tog emot vår gästvänlighet och den svenska naturen och de olika upplevelserna med stor glädje och tacksamhet.
Prasanna hade varit i Sverige för en gång för ganka många år sen, men för Sara var det första gången. Deras vistelse i Sverige och mat och husrum har de blivit njudna på av församlingar och enskilda i Sverige, men själva resan hit från Indien har de betalat själva av eget intresse och av kärlek till församlingarna i Sverige som i sammanlagt i närmare 80 år har missionerat i Karnataka.

Och jag förstår mycket väl att den kärlek, som jag personligen överöstes av, huvudsakligen var mina föräldrars och min storebrors förtjänst och osjälviska arbete.

I dag roade jag mig med att på internet jämföra några saker i Norrköping och Karnataka med tanke på den långa resan vår indiska vänner tog: I Mangalore på Indiens västkust är genomsnittslönen för en lärare eller sjuksköterska omkring 2000 kr i månaden. Att äta en Big mac & co i Mangalore kostar omkring 30 kr, och en vanlig lunch på stan kan man nog få för 20 kr.

Mina funderingar och intryck kommer nu in på det som har skakat om och utmanat mig mest:
Att vara aktiv och personlig kristen i Indien är förknippat med ett ganska stort pris.
Mer och mer blir Indien ett hindudominerat samhälle, där både kristna och muslimer har det trångt.
Korruption och mutor gör att kommunpampar och polisledning blundar för mycket av trakasserier och förföljelse och våld mot de kristna. Några år på 2010-talet var det väldigt påtagligt och även nu är det stora svårigheter.

Prasanna visar en oerhörd resning och styrka som människa och kristen i att hantera de här frågorna.
Dels är han rak och orädd i att besöka och skriva till myndighetspersoner och tidningar och instanser och begära lagrum och underlag för olika incidenter och händelser, dels står han fast i bön och förkunnelse och frimodigt arbete. Det sista året har han och Sara själva praktiserat och mobiliserat andra till bön och fasta.

Under större delen av det här året och fram till i mitten av december har de format ”bönekedjor” bestående av 7-8 kristna och träffas via internet varje morgon eller kväll och via ”Skype” eller ”WharsApp” eller liknande ser och hör varann och turas om att be korta böner under 45 minuter. Dessutom förbinder sig alla att inte ägna tiden åt personliga böneämnen som rör ens egen situation. I stället ska man hylla och ära Gud och be om andlig seger för Guds Rike. I ”nödfall” har man rätt att ägna fem minuter åt att be för någon personlig krissituation. För närvarande har man 28 såna bönekedjor som möts varje dag på nätet. Och det underbara och märkliga är, att när de här grupperna ger sin bön och tillbedjan osjälviskt till Gud, så är det många personliga saker som läggs till rätta av sig själv. 28 såna här bönekedjor innebär omkring 220 människor i församlingen i ”byn” som det lilla samhället räknas som, byförsamlingen som har församlingsplantering i miljonstaden Mangalore.

Det är ett litet under av teknik att man kan se ”kyrkan i byn” på Google-foto från rymden.
Det är ett annat slags under vad bönekedjorna i den byn uträttar mitt i ett fientligt samhälle!
Så går Guds Rike fram – genom frimodighet, osjälviskhet och bön.

Pastorsparet från Karnataka och den gamle pastorn och missionären är förbundna genom händelser för länge sen. De ser på mig med värme och kärlek delvis för att jag är förbunden med deras arbetsfält och andliga historia. Och jag ser på dem och deras kompromisslösa kristendom med respekt blandad med lite skamsenhet över mina egna andliga brister. Men vi hör ihop på ett starkare sätt genom att vi är delar av Guds Rike i dag. Vi tillhör folket som lever och överlever i en bitvis konstig och fientlig värld, vi är tillsammans Guds familj och folk, och framtiden är vår.

Hälsningar i slutet av september 2025 från Ingvar H