Kategoriarkiv: Ingvar Holmbergs blogg

Välkommen till min blogg!
Här kommer varje vecka ett nytt blogginlägg
med funderingar i skilda ämnen.
Dessutom kommer det ofta att vara information om
och länkar till videos och radioprogram
med mig som upphovsman.
T.ex kan du höra en del av mina blogginlägg, dikter och sånger
och se mig framföra dem i enkla videos.

God aptit

Jag har alltid haft god aptit.
Som barn var jag blixtrande snabb och aktiv och ständigt igång med lekar och sport och ofta också med bus av olika slag. Min barndom tillbringade jag i södra Indien och i ständig kontakt med både västerländsk matkultur och den underbara indiska maten. Både på svenska skolan och hemma i familjen på loven var kockar och köksanställda förstås indier som något sånär kunde laga västerländsk mat men som var bättre på den kryddstarka indiska maten och de intensivt söta och ofta fettdrypande efterrätterna och sötsakerna. Och jag var ständigt hungrig och tyckte om allting. Svenska skolan hade också anlitat Mrs. Gomperts som lärare i engelsk konversation (och engelsk kultur), och av henne fick vi bekanta oss med scones och te och något som hette watercress. (När jag nu cirka sextio år senare kollar på internet vad det är, får jag reda på att det på svenska heter vattenkrasse eller allra helst källfräne.)

När vi fick vår veckopeng av husföräldrarna sprang vi ofta ner i basaren och gick in på någon av de enkla indiska restaurangerna och åt en dosai, en frasig och syrlig rispannkaka med starka såser till.
Det är än i dag en av mina absoluta favoriträtter och har enligt rapporter dykt upp på matsedeln på en av de indiska restaurangerna i Malmö.

Att njuta av maten är en gåva. När jag tänker på det har min kärlek till mat och ätandet starkt samband med mina år i Indien både som barn och vuxen. I Indien, där många människor saknar nog att äta, finns det naturligt nog en glädje att ha mat framför sig, och man ser verkligen hur folk njuter av maten. På många av de enkla och billiga restaurangerna med vegetarisk mat där jag själv har ätit på otaliga resor i Sydindien har jag ofta sett trådsmala kvinnor stoppa i sig otroliga portioner med god aptit. Ja, naturligtvis människor med annan kroppsbyggnad också, men det gemensamma för de flesta var glädjen över maten.

När jag blev vuxen och inte rörde mig oupphörligt, så fanns min aptit kvar och jag ökade rejält i vikt och har kämpat med det under många, många år nu. Men glädjen över mat vill jag inte vara utan. Det är tur att jag inte förknippar ett meningsfullt liv med att vara smärt och smal och snygg och välklädd.

Aptit handlar om så mycket.
Vi talar ibland om aptit på livet. Det är ett bra uttryck, tycker jag.
Många människor är blasé, utleda på det mesta.
De senaste dagarna har jag tänkt på vilken skatt det är att fortfarande ha aptit på livet långt upp i åren. Att glädja sig över naturen och årets växlingar, att ha aptit för gemenskap med människor och nya upplevelser, att kunna glädje sig över kärleken med sin livskamrat sen ungdomen.
Att fortfarande tro både på människors goda vilja och Guds omsorg, kärlek och beskydd, det är underbart. Och aptiten på livet ska inte vara ett destruktivt begär – ett begär efter ständigt mer, ett begär som sätter sig själv i centrum utan hänsyn till andra och omgivningen.

Just nu är jag med två av mina favoritpersoner – min fru och min dotter – i Egypten alldeles på stranden av Röda Havet med kristallklart vatten och hundratals vackra fiskar att se på genom min snorkelutrustning.
Och vi har en vecka på ett fint hotell med ”All inclusive”, det vill säga all mat och dryck ingår i priset och det är bara att ta för sig hur mycket eller hur lite man vill. Kan det bli bättre?

Vi brukar i Sverige säga till varandra: ”Smaklig måltid!”. Fransmännen säger ”Bon appétit!” Det betyder ”God aptit!”

Jag önskar dig ”God aptit!”. Jag önskar dig också Guds välsignelse och närvaro i ditt liv.
” Smaka och se att Herren är god. Salig är den som flyr till honom.” (Psaltaren 34:9)

 

 

Peppar, peppar….

De flesta av oss vill inte gärna utmana ödet. Det är som om vi ständigt väntar oss, att om det går riktigt bra och livet är glatt och enkelt att leva, så hotar strax något straff att drabba oss.
Och om vi svarar på frågan om hur vi mår, och då säger ”Tack, riktigt bra!”, så tillägger vi gärna ”Peppar, peppar…”. Det är ju en förkortning av ”Peppar, peppar, ta i trä!” …som ”betyder att man strör avskräckande kryddor på sin lycka, så att den inte ska locka till sig onda makter. Sedan urminnes tider har ju människan föreställt sig att det finns illvilliga makter, som vill sätta stopp för lycka och framgång. ” Så läser jag på Internet om uttrycket.

I min vanligaste miljö bland de fromma och gudfruktiga i pingströrelsen och övriga kyrkan hör jag i stället ofta uttrycken ”Tack och lov!”, Tack, gode Gud!” eller ”Genom Guds nåd!”.
Jag älskar de uttrycken, för de uttrycker en annan livsstil – livsstilen ”förtröstan på Gud”. Det är att leva sitt liv i tillit och beroende till Gud och ta emot det goda i livet från honom och att inte tappa fattningen, när det kommer lite motgångar också. När vi inser att vi är Guds älskade barn, som han har omsorg om, förvånas vi inte över hälsa och välgång upprepade dagar och veckor och kanske åratal i sträck. Samtidigt får vi inte tro att vi är ”vaccinerade” mot motgångar och sjukdomar och tråkigheter, för de är en del av livet för både ofromma och fromma.
Det är lättare att klara av de oväntade motgångarna om man har en positiv bild av Gud och hans kärlek till oss.

I går hade jag mitt första ”stugmöte” på Träffpunkten för seniorer nära min bostad. Vi sjöng välkända sånger till ukulele och dragspel och sjöng önskesånger. Jag höll en liten minipredikan om att ha den rätta bilden av Gud. Huvudtankarna var att (1) Vi ser Guds storhet och godhet i naturen, skapelsen, (2) Vi ser Guds storhet och godhet i hans Ord, Bibeln, och (3) Vi ser hans storhet och godhet allra mest i Jesus Kristus, Guds avbild och ”fotografi”. Och så bad vi lite och drack kaffe efteråt.

Många av oss älskar uttrycket och sången ”Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket”. Vi kanske inom oss menar ”Jag tackar Gud för livet”, men vi bör träna oss i att att både tänka och säga det och på så sätt inkludera Gud. Den människa som odlar tacksamheten till Gud och gör det öppet, växer i gudskontakt och trygghet och livsglädje, det är min övertygelse.

Käre vän, du får gärna säga ”Peppar, peppar…” också i fortsättningen.
Men smaka i alla fall på uttrycken ”Tack och lov!”, ”Tack, gode Gud!” och ”Genom Guds nåd!”!

Ha det så bra!

Nyårslöfte eller nyårsönskan

Först vill jag önska dig Gott Nytt År eller, eller om man ska vara så där petig som en del och säga ”God Fortsättning” med bestämd ton så fort det har gått några minuter eller timmar på det nya året.
Jag tror jag säger ”Gott Nytt År” igen, förresten. Det är ju mitt första blogginlägg det här året, som jag gärna vill kalla ”Nådens År 2019”.

Jag ger inga nyårslöften numera. Löften är svåra att hålla, och då ska man plågas av dåligt samvete för det. Men jag har nyårsönskningar.
I morse efter morgonkaffet och tidningsläsningen satt jag som vanligt och läste lite i Bibeln och talade till Herren och försökte vara öppen för vad han eventuellt ville säga till mig. Och i dag drabbades jag igen av en häftig längtan efter mer sann tro på Gud och hans ingripande i mitt och andras liv och i vår värld. Att jag bland annat läste i Matteus evangelium kapitel 17 om tro som ett senapskorn bidrog naturligtvis.

Min största nyårsönskan är att få ”senapskornets tro”.
Jag ber dig läsa den bön jag skrev till Gud alldeles nyss. Kanske du vill göra den till din bön också?
Då tror jag vi får ett spännande år.

Senapskornets tro
Herre, ge mig senapskornets tro!
Jag vill vara en troende,
inte en tvivlare.
Jag vill vara en av dem som flyttar berg.
Ja, Kebnekaise och Omberg och Hallandsåsen
ligger bra där de ligger,
men du vet vad jag menar,
vad jag längtar efter,

Du säger att tron är en gåva,
att det finns tro genom Anden.
Det är den tron jag behöver,
ge mig den, gode Mästare!

Du säger också att jag inte kan behaga Gud utan tro,
att jag ska be i tro utan att tvivla.
Det betyder förstås att tron inte bara beror på dig,
den beror på mig också.
Visa mig hur jag kan tro mer!

Hur jag kan be i tro utan att tvivla,
eftersom ”Den som tvivlar liknar havets våg
som drivs och piskas av vinden.
En sådan människa ska inte tänka
att hon kan ta emot något från Herren,
splittrad som hon är
och ostadig på alla sina vägar.” *

Jag vill gå trons väg,
stiga över båtkanten
och gå på vattnet,
se på dig och inte på vågorna.
Om jag börjar sjunka, hjälp mig!

Lär mig att se ditt Rike,
dina vägar och din vilja!
Hjälp mig att fylla mina tankar med dig,
så logik och naturlagar
och mänskliga tankar
blir mindre än dina tankar!

Herre, ge mig senapskornets tro!
Amen

* Jakobs brev kap 1

Ett gott namn

Namn är ett intressant ämne.
Numera är namnen vi ger våra barn mest en fråga om tycke och smak, för att inte tala om påhittighet och fantasi. Ofta kommer ju äldre släktingars namn också på fråga, och så har det väl alltid varit.
I gammal tid och i andra kulturer och i sagans och berättelsernas värld är namnet mycket mer än en tillfällig nyck eller en smakfråga. Namnet skulle säga något om personens egenskaper och karaktär och gärna forma barnets lycka och framtid på ett avgörande sätt. Namnet kunde också vara knutet till en händelse just vid barnets födelse.
På så sätt var namnet mycket mer likt våra föreställningar i dag om ett varumärke.
Ett varumärke, ett firmanamn är viktigt och värdefullt och vårdas. Det är olyckligt för ett företag om dess namn och varumärke smutsas ner eller förstörs. Sånt avspeglar sig direkt i förtroende och aktiekurser och stora ekonomiska konsekvenser och påverkar i förlängningen kanske tusentals människors anställningar och ekonomiska situation.

Bibeln säger t.ex. i Predikareboken 7:1 ”Bättre gott namn än god salva”.

Vi säger ”Han/ hon har namn om sig att vara…..”. Och så lägger vi kanske till ”ett språkgeni”, ”en musikalisk trollkarl”, ”superkock”, ”mästare i att snickra och fixa” eller något annat.

De senaste dagarna har jag funderat en hel del kring detta. En sak har jag fått klart för mig:
Vi är alltid mindre än de namn folk sätter på oss.

Det här skriver jag några dagar innan jul. En av bibeltexterna i samband med Jesu födelse säger ”Hon ska föda en son, och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa sitt folk från deras synder.” (Ängeln Gabriels ord till snickaren Josef i Matteusevangeliets första kapitel).
Jesus – Jeshua – betyder ”Herrens frälsning”.
Den som är bekant med Bibelns texter vet att Jesus, Frälsaren, har många namn i de olika bibelböckerna både i Gamla Testamentet och det Nya Testamentet. Några är ”Herde”, ”Konung”, ”Läkare”, ”Kristus – Den Smorde”, ”Herrarnas Herre”, ”Försonare”, ”Domare”.

Medan vi människor alltid är mindre än våra namn, är Jesus större än något av sina namn och också större än alla sina namn tillsammans. Han är den allsmäktige Guden, den sanna bilden av Gud, Honom som ingen kan begripa eller omfatta. Han är större, Han är mer…

Muslimer säger i olika sammanhang ”Allah Akbar”, som vi översätter ”Gud är stor”. I själva verket betyder det ”Gud är större”, dvs han är större än alla våra föreställningar. Jag kan ha respekt för muslimer och islam, men om man tillämpar Jesu ord och måttstock ”Av frukten känner man trädet”, så är islams och Koranens lära inte värd att följa.

Men Jesus Kristus är större. Hans är ”namnet över alla namn”. Och ändå är han större än alla sina namn. En gång låg han som ett litet hjälplöst nyfött barn i en krubba. Därför firar jag jul.

Jag heter Ingvar. Mina fromma missionärsföräldrar gav mig av outgrundlig anledning det hedniska namn som betyder ”Guden Ings krigare”. Ja, inte skäms jag ett dugg över mitt namn, men jag är glad att det inte är det namnet som är min identitet. Den har jag i att vara en lärjunge till Jesus – en kristen.

Äntligen vardag!

”Äntligen fredag!” Så brukar det heta nuförtiden.
För ganska många människor är vardagsveckan en transportsträcka till den lediga helgen, då man har stora förväntningar på fest och glädje. Jag unnar verkligen alla, som är mitt uppe i jobb och stress och tider att passa, att få ett par dagar i slutet av veckan då man liksom kan leva upp.
Som ganska ledig pensionär sen några år har jag ju förmånen att ha ganska gott om tid och kan välja själv om jag vill ha mycket att göra ibland.

I dag har jag flera gånger tänkt ”Äntligen vardag!”
I några dagar nu har vi här hemma förberett och styrt med en födelsedag i familjen och ganska många gäster här hemma häromdagen. Det var roligt och trevligt och tydligen uppskattat av dem som var här men väldigt intensivt under några dagar.
I dag var första dagen som kändes som en vanlig dag, en så kallad ”grå vardag”. Jag är så tacksam för den!

Förresten har jag i ett par dar tänkt på grått och grå färg. Jag inser att jag har underskattat grått som färg. Det gråa gör sig ju väldigt bra som bakgrund till andra färger. Den grå bordduken är perfekt till färgglada servetter och blombuketter.
Och vem kan utan förutfattade meningar titta på den svarta och grå kråkan utan att fascineras av de vackra färgerna på denna knepiga och duktiga fågel?
En grå himmel över trädtopparna är en rofylld miljö att vila ögonen på.

Själv har jag svårt att uppskatta den moderna förkärleken för svart ihop med svart ihop med svart i fråga om klädval. Jag älskar de klara färgerna både i naturen och bland människor.

Men det gråa gör mig på gott humör och lockar fram färgstarka tankar och ord inom mig.
Det gråa gör mig mottaglig för tillvarons överraskande och sköna färger.

Fredagsmys i all ära…
I dag är det grå vardag, äntligen vardag!

Var bor jag? Och var lever jag?

Var vi bor och var vi lever är väl egentligen samma sak?
På sätt och vis, men ändå inte.
De här tankarna kom till mig häromdagen genom bibelordet som citeras längst ner.
Jag har formulerat funderingarna om det här i form av en dikt. Läs den och fundera vidare själv!

Var jag bor och lever
Träffade en granne i dag.
Pensionär som jag
men resligare och rakare
och till synes friskare.
Bor i grannhuset nära mitt
där jag bor sen fem år.
Han har bott i fyrtiofem –
sen husen byggdes.
Gjorde om trean till fyra
och sen till trea igen
allteftersom barnen kom
och lämnade boet sen.

För mig är det tretton bostäder
på de femtio åren som
vuxen med egen familj.

Var jag bor är en sak –
men var lever jag,
var finns mitt hjärta?
Var finns mina drömmar
och min längtan
att göra något för andra –
för Gud?

Var jag bor är en sak –
men var lever jag?
….

Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, till de heliga som bor i Efesos och som lever i tron på Kristus Jesus. Nåd och frid från Gud, vår fader, och Herren Jesus Kristus.” (Paulus brev till efesierna kap 1)

Svordomar ”på ren svenska” – nej tack!

Det svenska språket har blivit vulgärt i det offentliga rummet. Tidigare var det en hederssak för reportrar och programledare liksom framstående idrottsutövare, politiker och ledare i olika sammanhang att inte använda svordomar och grovt språk. Även om man svor privat, så gjorde man inte det offentligt. De flesta människor verkar kunna tala utan att svära, för ganska många gånger har jag upplevt det, till exempel på golfbanan. När jag har gått i sällskap med någon tillfällig medspelare och vi har pratat litet under vandringen, då har svordomarna ofta försvunnit helt när den andre fick klart för sig att jag var pastor.

Alla språk är fantastiska och vackra och rika, och för mig är förstås svenska det allra finaste. Det är en tragedi att numera höra alla dessa svordomar i vissa människors tal – i så gott som varenda mening. Likaså verkar en del som har gått hela vägen i svensk skola ha svårt för inte blanda in engelska eller ”svengelska” stup i ett när de pratar.

Tre färska exempel får illustrera det här, och eftersom det är ordagranna citat, så kommer ett par svordomar att finnas med i en text som jag har skrivit, och det är jag visst inte stolt eller glad över.
Alldeles häromdagen publicerades i media årets vinnare av Augustpriset, ett prestigefullt författarpris. I kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok vann Emma Adbåge med ”Gropen” (Rabén & Sjögren). När hon glad höll sitt tacktal, sa hon bl.a. ”Jag tänker välja ett ord. Så jävla roligt. Det är inte ofta man får svära när man skriver för barn, men nu så.”
Denna prisbelönta författare som säkert beundras bland annat av tusentals barn och ungdomar, säger alltså att man när man är verkligt glad eller berörd, så går det bara att uttrycka det med svordomar.
Jag blir påmind om barnprogram eller barnsång för flera årtionden sen där man myntade ett påhittat ord för att uttrycka starka känslor eller glädje. Jag kommer inte ihåg det så bra men det var något i stil med ”superextrakollofantastiskt”. Hellre såna konstruktioner än att vulgarisera språket!

I dag läste jag i vår lokala tidning om två unga män som ska starta en musikpodd för att ge röst och plats åt mer okända musiker och garageband. Programmet ska heta ”Vem fan är du?”
Ger det ett seriöst intryck? Är det ett bra sätt att marknadsföra kulturliv och sång och musik?

Tredje exemplet:
I Norrköping mitt i stan går jag ofta förbi en restaurang med namnet ”Gu’ va gott”. Jag går förbi, för jag skulle aldrig kunna tänka mig att gynna ett matställe som i sin viktigaste marknadsföring, sitt namn, ”missbrukar Herrens namn”, för det är detta som är de allvarligaste övertrampen i området ”svordomar”. Guds bud till sitt folk genom Mose sammanfattades i ”de tio budorden”. Där sägs det rakt på sak ” Du ska inte missbruka Herren din Guds namn, för Herren ska inte låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn.” (2 Mosebok kap 20).

Man kan le lite åt min puritanska, frikyrkliga uppväxtmiljö där barn blev åthutade för att säga ”sjutton” eller ”himla” för att man var så rädd för att överhuvudtaget närma sig att synda mot budet i Bibeln. Men det jag tror budet i första hand talar om är att profanera Guds namn och göra det till ett kraftuttryck. Att använda ”Gud” och ”Herre” och ”Jesus” som kraftuttryck, det ska vi inte göra. Då ”gråter Guds änglar i himlen” som man uttrycker det i Astrid Lindgrens ”Emil i Lönneberga”. Jämfört med detta är varianter av den onde som kraftuttryck kanske något mindre förkastligt.

Ja, nu har jag visst tagit i ordentligt! Men när man kallar svordomar för att säga något ”på ren svenska”, då blir jag upprörd. Språket är något fantastiskt! Det ska vi älska och vårda, även om vi inte behöver bli sura ”språkpoliser” för det. Språket utvecklas hela tiden, och nya uttryck blir rumsrena och står i Svenska Akademins Ordlista. Men vissa ord kommer aldrig att finnas i min egen ordlista eller ordförråd.

Släng ”slit och släng”!

 

Nyss läste jag i tidningen Dagen att årets julklapp blir ”återvunna kläder”. Detta gläder naturligtvis secondhandhandeln och miljökämparna. När jag tittar närmare på nätet ser jag att man talar om nya kläder av återvunna textilier, och då är miljövinsten inte så stor (cirka 10%), men detta är givetvis ändå värt en del. Största miljövinsten är att överta eller köpa begagnat, och det var det jag trodde när jag såg tidningstexten.

I vilket fall som helst behöver vi göra oss av med ”slit och släng”-kulturen. Att använda kläder länge är miljövänligt. Här är jag, egentligen omedvetet, sedan länge en stor miljövän, för jag älskar mina gamla plagg och skor som är välanvända och ingångna. Min fru använder ibland ordet ”sjaviga” om mina kläder, och jag är inte riktigt säker på vad det betyder, men jag tror inte hon uppskattar vidden av min ”miljömedvetenhet” när det gäller kläder.

Vi har haft det bra i min familj, men under nästan alla våra femtio år som gifta, så har vi inte haft så gott om pengar. Att köpa nya, dyra kläder har vi fått vara försiktiga med. Därför har jag med glädje tagit emot klädesplagg eller skor av någon vänlig församlingsmedlem i kyrkan eller god vän. När jag var ung predikant på ett ställe var det en änka i församlingen som gav mig en tunn, ljus rock efter hennes avlidne man. Den använde jag mycket och med glädje. Att jag internt till min fru ibland talade om den som ”likrocken” var mest ett skämt och betydde inte att jag inte uppskattade gåvan.

Under några år på 1970- och 1980-talen bodde vi i Örnsköldsvik. En av mina vänner där (S) har under årens lopp vi har känt varann faktiskt tre gånger gett mig jackor som jag har varit väldigt glad för och använt mycket. Ja, den senaste, gröna härliga och varma jackan fick jag för bara några månader sen och har alldeles nyss börjat använda. Efter vad han säger, hade han köpt jackorna till sig själv men efter ett tag känt att de var för stora för honom, och så har han gett dem till mig. Nu, tredje gången, börjar jag faktiskt ifrågasätta hans självbild när det gäller fysisk storlek, annars är han ett praktexemplar och en kraftkarl på flera sätt. Hur det än ligger till med de här sakerna så har jag med tacksamhet tagit emot och använt dessa begagnade och härliga jackor. Särskilt nummer två, en rutig, värmande och ganska lång yllejacka i rött och grönt, har jag använt i många år och mycket.
(Jag ser för min inre syn hur mina bekanta som läser detta nickar instämmande och igenkännande eller kanske suckar lättade över att jag börjat använda den gröna jackan).

Den senaste tiden har TV-program och artiklar också börjat granska det stora matslöseriet i Sverige, och det är verkligen bra. Vi svenskar har börjat stirra oss blinda på ”bäst-före-datum” och slänger massor i onödan utan att ens använda oss av sunt förnuft och smak och lukt för att avgöra om varor är användbara.

”Slit och släng” är illa nog när det gäller prylar, men när det också börjar gälla gemenskap, vänskap och relationer är det ännu värre. Låt oss vårda relationerna och vänskaperna vi har! Ibland behöver kanske de också repareras, helas. I samma utgåva av tidningen Dagen (21 november 2018) skriver psykologen Alf B Svensson mycket bra och tänkvärt om relationer med rubriken ”Kärlek är som att satsa på aktier”. Bl.a. skriver han: ”När det går ner på börsen ska vi ha is i magen och sitta still i båten….När känslorna svalnar ska vi också sitta still i båten, ha is i magen och inte rusa iväg och byta partner. 40 % av alla som gifter sig första gången skiljer sig. Nästan 60% av alla som gifter sig en andra gång skiljer sig, och gifter man sig en tredje gång spricker nästan 70% av äktenskapen.”
(Läs gärna hela artikeln på sid 11!)

Medan jag har skrivit det här har jag fått lust att åtminstone titta lite i klädavdelningarna på någon secondhandaffär. Jag kanske hittar årets julklapp till mig själv.
PS Såg du mig ”mannekänga” i mina favoritjackor högst upp? DS

 

Gåvan av mitt liv – 71 år hittills

Mitt långa liv hittills ter sig mer och mer som en ofattbar gåva: I över 71 år har mitt liv och min livstråd hållits intakt…

Den tidiga barndomen i Norrköping, Kina och Indien. Den svåra hjärnhinneinflammationen i första klass på internatskolan i Kodaikanal med vård på missionssjukhuset i Tiruppattur, då mamma och pappa i Mysore inte visste något förrän jag var frisk igen. De busiga pojkåren med sport och läsning och avancerade busstreck. Hemkomsten till Sverige och tonåren i Norrköping. Inlemmandet i pingstkyrkan genom dop och ungdomsarbete och sång och musik och massor av gudstjänster. Kamrater, flickvänner och hormoner och dålig kunskap om livet, kärlek och sex men Guds beskydd under de åren. Kärleken till Gittan i artonårsåldern och mötet med henne som blev min livskamrat i vått och torrt, henne som jag lärde mig kärlekens sanna ABC med… och relationens ABC där vi fortfarande inte är fullärda…. Gifta i över femtio år nu… det är över 2600 veckor och en bra bit över 18000 dagar… och nätter….och många, många kärleksmöten…. och fnurror på tråden…. och lugna, trygga perioder ….och ”vulkanutbrott” och pyrande missnöje och tråkiga känslor….och trygg kärlek igen….

Två underbara, begåvade och speciella barn…och ett barnbarn….

Och den ofattbara nåden och storheten i att på något sätt ändå vara utvald av Gud och använd som ett redskap, som förkunnare och Guds tjänare – i Sverige på olika platser, i Indien, i Sovjetunionen och OSS-länderna, Kazakstan och alla de andra länderna och platserna med tillfälliga besök och upplevelser och möjlighet att tjäna Gud.

Och sångerna, alla sångerna jag har fått skriva… och alla jag sjungit tillsammans med, särskilt barnen…

Och de där särskilda tillfällena då något stort utlöstes….A-C, L, U.. och S.. i Örnsköldsvik, Bajkal i Almaty, Solveig i Strängnäs…..Samarbetet med David Wilkerson i Stockholm, tolkningen på ”apati-budskapet” som sen spreds i massor på video och sen på internet…. att sångrösten finns kvar och musicerandet och minnet av sångtexterna…..

Och dikterna och texterna under årens lopp…..

Jag minns också fortfarande pingstväckelsen och predikanterna och församlingarna och de ekumeniska kontakterna och personligheterna och sångerna sen slutet av 1960-talet och ända tills nu. Och de gamla sångerna och en del av de nyare sångerna, alltihop finns inom mig fortfarande.

Och bibelorden och sanningarna och erfarenheterna och upplevelserna, alltsammans finns som en levande, vibrerande, tjock ”navelsträng” genom flera årtionden och fortfarande i stånd att ge liv och överföra näring och tillväxt. Allt finns där nu. Nuet rår jag om. Morgondagen vet jag inget om. En trafikolycka, ett sjukdomsfall eller trauma, en hjärnblödning eller hjärtattack eller smygande eller galopperande demens, vad som helst kan när som helst klippa av den där tjocka, vibrerande navelsträngen, sammanvävd av biologi och psykologi och människa och naturliga talanger, gudomligt inflytande och andliga gåvor.

Jag är en enda människa, en unik människa. Det finns andra som kan mer och är mer, men bara jag är jag.

Just nu svävar jag mellan hav och himmel och jord som en albatross. Jag är en skicklig flygare på mitt sätt och med stort vingspann och stor aktionsradie. Jag är en albatross. Tack, Gud för mitt liv!

Tankar från personlig retreat

Under två veckor ( med två tvådagarspauser tillsammans med min fru och familj) är jag ensam på personlig retreat i ett hus vid en havsvik i Östergötland. Varje år försöker jag hitta några dagar för detta och i år blir det ganska många dagar. Här kommer lite tankar om och från retreaten:

torsdag 8 november
Också i morse i dagsljus låg dimman tät, och jag såg vattnet men inget mer än så.
Jag åt min frukost på den tjusiga, inglasade och välmöblerade verandan med utsikt över tallarna häromkring och över vattnet. Så lyfte dimman och jag såg de trädbeklädda öarna ute i vattnet. En vacker vit svan simmade nära land här i viken nedanför huset. Hon hade sällskap av två lika stora fåglar men med spräcklig fjäderdräkt. Det var väl hennes nästan vuxna ungar. Två stycken kvar som klarat sig – av hur många? Knölsvanen lägger 4-10 ägg har jag läst. Djuren får mer än oss människor stå ut med att förlora någon eller flera av ”ungarna”. Vi människor har ju krångligare hjärnor och psyke än svanar och drabbas förstås hårdare av förlusten av ett barn.
Ändå är det nog viktigt att fortsätta leva och vårda det vi har kvar och uppskatta det.

Det är tyst här och en känsla av att vara vid världens ände. Den idylliska viken några meter bort har förbindelse med världshaven. En roddbåt ligger förtöjd vid bryggan, och jag har fått instruktioner från min värd om var nyckeln och årorna finns att hämta. Det enda ljud jag har hört utom dem jag skapar själv är en och annan stor fluga som har hamnat innanför fönstren och ännu inte tystnat inför vintern.
Här är det rymd och frihet och svindlande perspektiv i allt. Det bekväma, vackra huset med vackra och robusta möbler och prydnader och ljuspunkter, utsikten åt olika håll och omgivningarna, allt leder till tacksamhet och lovsång.

Den första retreaten jag var med om för många år sen nu var ett par dagar vid Vättern på en vacker plats och tillsammans med andra pastorer och med retreatledare och några fasta tider och inslag under dagarna. Den gången var retreatens tysta timmar för mig själv oerhört skapande och produktiva med tankar och texter som tycktes komma till mig med så stor lätthet.

Sen dess finns en fara inför varje retreat att det hos mig finns ett felaktigt nyttoperspektiv – att det varje gång ska flöda kreativa tankar som leder till dikter och texter att dela med mig till andra.
Men ”nyttoperspektivet” är ju inget syfte för retreaten, möjligtvis en positiv bieffekt. Det är ju att komma bort från nyttoperspektivet som är det viktiga. En del afrikaner lär sitta stilla och invänta sin själ. Retreaten är reträtten från hjulspåren, de fasta rutinerna, planerna och verksamheten.
Också en pensionär med gott om tid och fritid kan hamna i ett hektiskt veckoschema med tider att passa.

Retreaten är för mig att vända tillbaka till Guds närvaro och gemenskap och finna att han inte är sur på mig för att jag har försummat honom och handlat fel ibland, även om det inte har varit med flit.
Det verkar som om Gud alltid välkomnar mig med öppna armar och med ömhet och glädje. Nuet verkar vara det viktigaste för Gud, inte sårade förebråelser om vad som har varit fel. Jag påminns ofta om vad M i Vetlanda för många år sen sa apropå sin hund hon hade hemma.
”När jag än kommer hem välkomnar hunden mig överväldigande och med glädje, även när jag kanske har försummat den och kommer senare än jag skulle.”
Vi människor förgiftar ofta nuet för oss själva och varandra med våra sårade känslor bakåt eller framåt.
Nu vill jag vara här – med mig själv och med Gud. Gud äger all tid, bakåt och framåt. Nuet tillhör mig, och det räcker för tillfället.

Nu döljer dimman sikten igen över vattnet och förbindelsen med världshaven. Bergknallarna omkring mig med urberg och enar och ljung och blåbärsris talar fortfarande om det myllrande livet utanför huset. Någonstans på vattnet härutanför simmar svanmamman med sina två ”tonåringar”.
Här inne i ett bekvämt hus är jag. Och Guds kärlek, nåd och glädje omsluter mig – utan förbehåll.

… eftermiddag strax efter fyra…
När jag nyss satt på verandan med en kaffekopp i handen och kurade skymning och tittade ut över den lilla viken nedanför huset, såg jag svanmamman igen med de två ”tonåringarna” stilla simma rakt över viken igen. Och nu var pappan med också. Svanarna lär ju hålla ihop hela livet med samma partner. Ett föredöme för oss människor, även om det inte alltid är möjligt…..

fredag 9 november

En ny dag utan ”måsten”.
Steg upp först vid halv nio, eftersom jag hade svårt att somna i natt – utan särskild orsak, det bara var så med tankar som snurrade. Bland annat arrangerade jag i huvudet några sånger som är tänkbara att sjunga och spela tillsammans med violinisten och sångaren Håkan om en dryg vecka i vår kyrka.

Också i dag är den stilla havsviken här utanför insvept i moln och dimma, fast sikten är bättre än i går morse. Känslan av att vara ensam i hela världen för att jag vill det just nu, den förstärks.

Efter frukosten sitter jag i den bekväma rottingsoffan i uterummet med utsikten mot vattnet och sjunger lite till mitt röda dragspel. Musiken flödar inte precis, eftersom jag är betydligt mindre flyhänt på dragspel än på piano, och efter ett par lovsånger ställer jag ifrån mig dragspelet för att skona mina öron – och Guds också, även om jag tror att han hör hjärtats och själens intentioner högre än de fysiska ljuden eller oljuden från oss.

Efter mina ordinarie kapitel i bibelläsningen, läser jag högt för mig själv och för tallarna och havsviken de fyra kapitlen i Paulus brev till kolosserna. Där beskrivs grundläggande fakta tillsammans med svindlande höjder och djup i den kristna tron och det kristna livet. Underbart att läsa och att lyssna på!